Hur förändrar vi världen? Hur får vi våra röster att höras och våra budskap att tas på allvar? Vi tittar närmre på folkrörelser som använt både lagliga och olagliga, våldsamma och icke våldsamma metoder för politisk och samhällelig förändring.
De allra flesta former av folkligt motstånd görs med så kallade ickevåldsmetoder. Det handlar helt enkelt om att skapa stöd och makt för att tvinga fram samhällelig förändring – utan att använda våld. Vissa metoder håller sig på lagens sida, som t.ex. att demonstrera, få med sig människor att skriva under upprop, strejka och bojkotta varor. Eller att hungerstrejka vilket t.ex. den ryska oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj gjorde för att protestera mot att han inte fick den vård han ansåg sig behöva, vilket funkade och han fick besöka ett sjukhus utanför fängelset.
När en statlig makt känner sig hotad brukar restriktioner, av vad som normalt sett är tillåtet, införas. Vanligt i en sån situation är att det blir olagligt att sprida information med argument om att den skulle vara regimkritisk. Just nu i Burma/Myanmar t.ex. har många arresterats för att de spridit information om vad som händer i landet.
De allra flesta former av folkligt motstånd görs med så kallade ickevåldsmetoder.
Motstånd som korsar lagens gränser
Även om staten inte hittat på nya lagar för att kväva ett uppror så bryter vissa metoder medvetet mot lagen, men är fortfarande inte våldsamma. Det kallas för civil olydnad och innebär ofta att du använder din kropp som verktyg. Ett exempel på det är klimatrörelsen Extinction rebellion som genom att blockera vägar hindrade distributionen av tidningar som de inte tyckte rapporterade om klimatkrisen. De försenade snarare än hindrade distributionen av tidningarna men det skapade mycket medial uppmärksamhet där deras budskap spreds stort.
Aktivister som använder sig av civil olydnad som metod gör det med vetskapen om att det är olagligt och att deras aktioner kan leda till att de arresteras och åtalas för brott. Men det kan vara en metod som är effektiv vilket t.ex. aktivisterna som klättrade upp i träden i Ojnareskogen på Gotland visade. Ett företag hade getts tillåtelse att fälla skogen för att bryta kalk, men när träden befolkades av människor kunde de inte fällas. Aktivisterna vann den striden och skogen är idag ett skyddat naturområde.
Frågan om våld eller ickevåld har för många folkrörelser inte handlat om rätt eller fel utan om vad som är mest effektivt. Den främsta anledningen till att inte använda våld är att polis och militär har ett så stort övertag att det helt enkelt är en förlorande strategi. Men förutom det, så främjas ditt budskap av att du har så många som möjligt med dig - och en kan väl säga att ord i regel övertygar mer på djupet än en kniv mot strupen.
Aktivister som använder sig av civil olydnad som metod gör det med vetskapen om att det är olagligt och att deras aktioner kan leda till att de arresteras och åtalas för brott.
När våld ändå används
Det finns också situationer då hot om våld används som metod. I 70-talets USA under den svarta frigörelsekampen startades rörelsen och partiet ”Svarta pantrarna”. I flera decennier hade kampen försökt föras med ickevåldsmetoder men pantrarna tyckte inte att de hade förändrat politiken. Diskrimineringen och polisbrutaliteten mot afro-amerikaner var mycket hög och Svarta pantrarna klädde sig i militärliknande uniformer och bar vapen synligt. Det för att visa att de var redo att försvara afro-amerikaner från polisen. I hög grad var det en symbolisk metod men det hände att vapnen användes mot poliser i konfrontationer.
När våld ändå används som metod för politisk förändring och frihet har det nästan alltid föregåtts av ickevåld. Om fredligt motstånd möts med statligt våld och ännu mer förtryck kan våld mot våld upplevas som det enda alternativet kvar. Exemplen på dem är många och närmast i tanken är kanske alla beväpnade frihetskamper som förts mot rasistiska koloniserande minoritetsregimer. Ett mer närstående exempel är den kurdiska motståndsrörelsens kamp för ett autonomt kurdiskt styre, i Rojava i norra Syrien. I det autonoma området vill de bygga ett land fritt från förtryck där kvinnors rättigheter och politiska inflytande garanteras. För att komma dit har de dock sett sig tvingade att använda vapen och våld för att försvara sig mot Syriska regeringen, mot IS och andra beväpnade stater och grupper.
Både våld och ickevåld
Det finns också många exempel på hur folkrörelser växlat mellan vålds- och ickevåldsmetoder. Den mexikanska rörelsen Zapatista t.ex. som formades under mitten av 80-talet. Rörelsen bestod till stor del av ursprungsbefolkning och bönder och deras främsta fråga var rätten till mark och direktdemokratiskt politiskt styre. Efter fruktlösa försök med ickevåldsmetoder förklarade de 1994 krig mot den mexikanska regeringen. Deras beväpnade kamp blev inte långvarig utan regeringsstyrkorna slog snart ner upproret. Sedan dess klassificeras konflikten som ”frusen”. Zapatistas styr än idag över ett stort landområde och motståndsstrategin fokuserar idag på ickevåldsmetoder som syftar till att stärka nationellt och internationellt stöd för kampen.
Frågan om våld eller ickevåld har för många folkrörelser inte handlat om rätt eller fel utan om vad som är mest effektivt.
Lär dig mer om ickevåld
Som förändringsstrategi är ickevåldsmetoder de som historiskt har lyckats bäst. En forskningsstudie som studerade 323 folkrörelsers kamp under 106 år visar att ickevåldskampanjer var framgångsrika till 53 procent av fallen medan de kampanjer som fördes med våld bara var framgångsrika till 26 procent.
Vill du lära dig mer om ickevåld så finns en handbok som baseras på Gene Sharps, världens mest kända ickevåldsforskare, och de 198 olika metoder han listade.
