Denna webbplats använder kakor för att förbättra din vistelse. Genom att använda webbplatsen godkänner du vår användning av kakor.
Hjälper till att utföra vissa funktioner som att dela innehållet på webbplatsen på sociala medieplattformar, samla in feedback och andra tredjepartsfunktioner.
Ger oss information om hur vår webbplats används, och gör att vi kan underhålla, driva och förbättra användarupplevelsen.
Används för att förstå och analysera webbplatsens prestanda, vilket bidrar till att ge besökarna en bättre användarupplevelse.
I en tid av ökade geopolitiska spänningar betonas hotet från Ryssland och Sveriges respons som Nato-medlem. Folkrätten lyfts som central, likaså stödet till internationella domstolar. Handel och ekonomiska samarbeten framställs som avgörande för Sveriges utrikespolitik, men andra globala utmaningar får mindre utrymme.
Trots att klimatkrisen erkänns i deklarationen saknas en analys av hur den påverkar säkerhetsläget eller hur Sverige kan bidra till lösningar för de mest utsatta. Att regeringen inte nämner Agenda 2030 eller behovet av att öka takten i det globala klimatarbetet väcker frågor om Sveriges långsiktiga hållning i internationella klimatförhandlingar.
Jämställdhet får i år ett mer begränsat utrymme och kopplas främst till ekonomisk utveckling snarare än till rättigheter. Det är en tydlig förändring från tidigare år, där Sverige ofta betonat jämställdhet som en central del av sin utrikespolitik.
I en tid då många låg- och medelinkomstländer kämpar med skuldbördor och ekonomisk instabilitet saknas referenser till globala finansiella reformer. Dessutom förvånar det att utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) helt utelämnar den amerikanska Trump-administrationens beslut att stoppa all verksamhet inom landets biståndsmyndighet USAID – ett beslut med långtgående konsekvenser för miljontals utsatta människor världen över.
Utrikesministern beskrev det humanitära biståndets viktiga roll, och nämnde en fördubbling av stödet till Gaza. Samtidigt skyndade regeringen förbi det faktum att allt stöd via FN-organet UNRWA har dragits in – ett beslut som är extremt i ett EU-perspektiv. Humanitära aktörer verksamma i Palestina har entydigt slagit fast att ingen annan organisation kan ersätta UNRWA:s roll i att tillhandahålla utbildning, sjukvård och grundläggande stöd till palestinska flyktingar.
Kerstin Lundgren (C) lyfte vikten av UNRWA i debatten.
– UNRWA är en grundpelare inom FN-systemet. Det är dessutom UNRWA som fortfarande kan nå fram och leverera hjälp på Gaza, konstaterade hon.
Även regeringens indragna stöd till det ekumeniska följeslagarprogrammet på Västbanken, togs upp i debatten. Morgan Johansson (S) belyste frågan, varpå regeringssidan svarade att man lovat att följa upp beslutet. Samtidigt markerade flera regeringsföreträdare tydligt sitt fördömande av våldet från bosättare på Västbanken.
Regeringens prioriteringar visar på en utrikespolitik där säkerhet och handel dominerar, medan klimat, jämställdhet och utvecklingsfrågor får mindre utrymme. Frågan är vilken roll Sverige vill spela internationellt – och vad det betyder för landets långsiktiga ansvar i en värld som står inför allt större globala utmaningar.
Flera riksdagsledamöter lyfte frågor om solidaritet, bistånd och jämlikhet i den utrikespolitiska debatten. Biståndsorganisationen ForumCiv lyfter flera bra inlägg från debatten, bland annat av:
Jacob Risberg (MP): Påminde om att handel inte kan ersätta bistånd och att Sveriges insatser måste vara långsiktiga och solidariska. Han betonade att bistånd inte ska styras av kortsiktiga politiska intressen och varnade för en växande egoism i internationell politik.
Anna Lasses (C): Varnade för att regeringens förändringar kan försvaga civilsamhällets roll i biståndsarbetet. Hon uppmanade regeringen att lyssna på civilsamhället och försvara jämställdhet, hbtqi-rättigheter och långsiktigt bistånd.
Morgan Johansson (S): Kritiserade regeringens nedskärningar i biståndet och varnade för att Sverige kan falla under FN:s biståndsnivå på 0,7 procent av bruttonationalinkomsten. Han betonade vikten av att inte ställa utsatta grupper mot varandra och att Sverige måste ta ett globalt ansvar i en orolig tid.
Fredrik Saweståhl (M): Lyfte vikten av att svensk utrikespolitik försvarar demokrati, jämställdhet och hbtqi-rättigheter. Han framhöll att genom att främja dessa värden internationellt stärks inte bara andras rättigheter, utan även Sveriges egen frihet och säkerhet.
Håkan Svenneling (V): Ifrågasatte varför regeringen inte kritiserar auktoritära ledare och varnade för att skära i biståndet i en värld som behöver mer, inte mindre, solidaritet. Han lyfte också behovet av att stärka demokratin och mänskliga rättigheter globalt.
Gudrun Brunegård (KD): Lyfte biståndets betydelse genom exempel från Kenya och Etiopien, där lokala och trosbaserade organisationer gör skillnad. Hon betonade samarbetets kraft i frågor som sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, flickors rättigheter och ekonomisk egenmakt. Hon framhöll också hur svenskt bistånd kan förändra liv genom långsiktigt stöd och lokalt engagemang.
