När jag anlände till Gorlovka åkte jag raka vägen till sjukhuset. De stora operationssalarna på sjukhusets sjätte våning kan inte användas på grund av bombrisken, så vi är begränsade till att använda den enda operationssalen som finns på entréplan. Förra veckan tog sjukhuset emot 60 skadade patienter på en enda dag, men vanligtvis ligger siffran på mellan fem till 20 patienter om dagen. Under tre dagar fanns heller inget vatten att tillgå, så alla operationer förutom de mest brådskande operationerna fick ställas in. Utan vatten kan man inte sterilisera något.

Gorlovka är inte en stad i ruiner eftersom granaterna inte förstör de stora byggnaderna helt och hållet. Men alla byggnader har trasiga fönster – ett stort problem eftersom temperaturen sjunker till minus tio grader på nätterna. Överallt ser man bombkratrar, även på lekplatser och utanför barnsjukhuset.

Man ser nästan inga barn. De flesta barnfamiljer har flytt staden. Butiker är stängda och inga kaféer eller restauranger håller öppet. Det känns som en spökstad. Om människor behöver gå ut, rör de sig väldigt snabbt. Man står bara stilla om man väntar på bussen.

Granater slår ned någonstans i staden nästan varje eller varannan timme. De flesta människor skadas när de går längs gatan eller väntar på bussen. Det är säkrast att hålla sig inomhus – om man håller sig borta från fönstren.

Sedan Läkare Utan Gränser anlände till Gorlovka i september har mina kollegor stöttat sjukhuset och försett dem med medicinskt material och läkemedel. I januari, när konflikten eskalerade, beslutade vi att ha ett team på plats här för att kunna stötta de lokala läkarna i att kunna utföra akutkirurgi och ta hand om det ökade antalet sårade.

För två dagar sedan väcktes vi klockan fem på morgonen av en plötslig smäll. En byggnad som låg 200 meter ifrån oss hade blivit träffad av en bomb. Våra fönster skakade kraftigt och vi flög upp, samlade ihop våra viktigaste saker – jag tog min dator, läsglasögon, fickkniv och varma kläder – och sprang ned till källaren för skydd. Jag hade redan tidigare ställt dit ett förstahjälpen-kit. Väl nere i källaren finns det bara en sak att göra – vänta på nästa smäll.

Sjukhusen i Gorlovka har snart slut på grundläggande sjukvårdsmaterial. Läkare på andra sjukhus berättar att de är tvungna att sy ihop patienter med fiskelina eftersom de inte har någon suturtråd kvar.

Granatattackerna gör även att tillgången till vatten blir allt sämre och antalet små barn som drabbas av diarré ökar. Men barnsjukhuset har slut på vätskeersättning för att kunna behandla och förebygga uttorkning.

Lagren för alla typer av läkemedel är tomma vi får hela tiden akuta förfrågningar om insulin, antibiotika och sårrengöring. Trots att vi har försett sjukhusen med material har vi redan fått långa listor på saker de är i desperat behov av. Men det är svårt att få in material i staden eftersom Gorlovka är i stort sett omringat av frontlinjen, med endast en smal väg som leder in. Området beskjuts ofta så det är farligt att förflytta sig längs vägen som också ofta hålls stängd.

Jag har besökt tre sjukhus som fortfarande är fungerande, men många av vårdcentralerna och klinikerna har stängt. Dels på grund risken för beskjutning, men också för att hälften av sjukvårdspersonalen har lämnat staden.

Det jag har upplevt här har varit överväldigande. Jag är kirurg, men jag har aldrig i hela mitt liv sett så många människor med amputeringar. Ena sekunden är en person ute och handlar och nästa sekund har personen förlorat sina ben. Kirurgerna här har aldrig behandlat krigsskador tidigare, och nu måste de utföra minst en eller två amputeringar varje dag.

Sjukvårdspersonalen arbetar under svåra omständigheter, men de hanterar situationen förvånansvärt bra. Precis som resten av invånarna här är de modiga, lugna och gör sitt bästa för att klara av tillvaron. Men samtidigt kan man ana att de är nära bristningsgränsen. De känner sig övergivna av omvärlden. Förutom Läkare Utan Gränser finns det inga andra internationella organisationer på plats. Människorna här väntar desperat på ett tecken från omvärlden att de inte är bortglömda.

Michael Roesch
Kirurg, Läkare Utan Gränser

Film: Att leva i krig

Se filmen om Irina Savchuk som med sina barn flydde från striderna i Gorlovka till ett center för flyktingar i staden Konstantinovka. Centret, som tidigare varit till för hemlösa, var under ombyggnad när konflikten startade i östra Ukraina. Trots att ombyggnaden inte var klar så öppnades centret för att kunna ta emot de internflyktingarna som flytt från de krigsdrabbade städerna i närheten. Här berättar Irina om varför hon och barnen lämnade sitt hem i industristaden Gorlovka, och vår psykolog Elena berättar om hur det påverkar människor att leva mitt i ett krig.