Vi har ställt tre frågor till Annelie Börjesson, förbundsstyrelseledamot och ordförande i Göteborgs FN-förening, som är på plats i New York som representant för Soroptimisterna som är medlemsorganisation i FN-förbundet.

Vad handlar mötet om?

CSW är en kommission i Ecosoc (FN:s ekonomiska och sociala råd), och dess tema varierar från år till år. Den här gången är det ”Challenges and opportunities in achieving gender equality and the empowerment of rural women and girls” som är i fokus. Konferensen pågår i två veckor och under denna tid hålls förhandlingar som skall mynna ut i ett dokument som lyfter fram de luckor och utmaningar som staterna inte lyckats uppnå. Dokumentet föreslår också rekommendationer för alla nationer, mellanstatliga organisationer, FN-organ och andra relevanta aktörer. Målet är att få nödvändig förändring i en snabbare takt och påvisa vad som behöver göras.

Parallellt med förhandlingarna hålls hundratals evenemang i regi av såväl civilsamhällsorganisationer som regeringar och FN-organ. Jag själv är här som delegat för Europafederationen av Soroptimist International, vars Sverigeunion är en av Svenska FN-förbundets riksorganisationer.

Vilka är de viktigaste frågorna?

De viktigaste frågorna för årets konferens är just jämställdhet och självbestämmande (empowerment) med fokus på kvinnor på landsbygden. En mängd frågor lyfts – barnäktenskap, könsstympning, trafficking, verbala kränkningar, jämställdhet, betydelsen av vatten och sanitet, mensskydd, hälsa, metoo, klimatförändringar, utbildning, rätten för kvinnor att äga land, attityder och värdegrundsarbete, utanförskap och exkludering, feminism med mera – hur mycket som helst. Centralt för allt skulle jag ändå säga är de globala målen för hållbar utveckling.

Vad har du för förväntningar på de här två veckorna?

Mina förväntningar på dagarna här i FN är att lära mig mer om kvinnors situation globalt, träffa människor från hela världen, nätverka, få nya vänner och bekanta, använda mina olika språkkunskaper samt att sätta mig in i hur en sådan här stor konferens faktiskt fungerar. Att få lyssna till FN:s generalsekreterare Guterres, som på konferensen har sagt att han är feminist, är förstås ett privilegium. Likaså var det roligt att få önska Åsa Regnér lycka till på sin nya tjänst i FN och ge henne ett Flicka-armband. Vidare har jag förmånen att under veckan intervjua diplomater på nordiska representationer här i New York för min masteruppsats, och det var mycket intressant att få sitta ner med vår FN-ambassadör Olof Skoog och lyssna till hans svar på mina frågor.

Det är fantastiskt att få insupa FN-känslan och att vara på plats där så mycket händer. Tyvärr är det dock många kvinnor som skulle varit här som inte fick komma då de nekats visum. Så borde det inte gå få till – alla FN:s medlemsländer borde få ta emot sina delegater här i New York. Det är ytterst sorgligt och beklagansvärt att USA:s regering kan göra så här. Jag känner mig oerhört glad att få vara född i ett land som Sverige – jag var glad innan, men har under de dagar jag varit här gång på gång blivit påmind om hur oerhört bra jag och vi har det.