Det var också svårt för både sjuka och skadade att ta sig till vårdinrättningar. Delphine Chedorge, landansvarig för Läkare Utan Gränser, berättar om situationen i Bangui under dessa dagar.

Varför bröt våldsamheter än en gång ut i Bangui?

 – Den 7 oktober blev det politiska läget alltmer spänt. Anti-Balaka-grupperingar krävde presidentens avgång, efter att hon anklagats för korruption. Flera dagar senare krävde Selekarebeller samma sak. Samma natt utlöste en enskild granatattack sammandrabbningar i huvudstaden. Vårt team vårdade 13 skadade människor på det största sjukhuset i Bangui, varav en avled av sina skador. Sammandrabbningarna skedde främst mellan väpnade grupper och internationella styrkor, även om våld mellan lokala grupperingar också förekom.

Hur var situationen under de tio dagarna?

 – När striderna blossade upp igen var läget kritiskt i nästan hela staden. Det var mycket svårt för våra team att bistå med sjukvård och för befolkningen att få tillgång till vård. Bangui kontrollerades av en mängd väpnade grupper. Attacker, bakhåll och hämndaktioner ägde oavbrutet rum, även i närheten av våra bostäder, sjukhus och kontor. Gatorna var tomma. Staden kändes förlamad och död. Taxibilar, motorcyklar och privata bilar förbjöds från att köra inne i staden.

 – På grund av säkerhetsrisker, hot och hinder som har satts upp i staden hade våra team, både de internationella och lokala, svårt att röra sig i staden. En konsekvens av detta var att vi under fem dagars tid inte hade möjlighet att nå PK5-kvarteren, som var särskilt utsatta. I det området stödjer vi en klinik där vi vanligtvis bistår med barnsjukvård.

 – Under en av våra resor rusade en livrädd kvinna fram mot vår bil. Hon bar på en skadad pojke. Det var först inne i bilen som vi insåg att han redan var död, på grund av att de inte hade lyckats ta sig till sjukvården i tid. Förmodligen fanns det patienter och skadade människor kvar hemma även på andra håll, och vissa kanske till och med dog på grund av att de saknade transport eller var för rädda för att lämna huset.

 – Det humanitära utrymmet i Bangui, och rent generellt i Centralafrikanska republiken, har minskat till en oacceptabel nivå. Under de här tio våldsamma dagarna blev tillgången till vård avskuren och blockerad. Andra hjälporganisationer, som till exempel Röda korset, blev hotade och förhindrade att ta hand om kroppar och transportera skadade. Sex olika incidenter som var direkt riktade mot humanitära hjälparbetare rapporterades under denna period.

Vad kunde Läkare Utan Gränser göra?

 – Under de här tio dagarna lyckades vårt team behandla 90 skadade på det största sjukhuset, 54 skadade på M’poko-kliniken och 16 på Castorsjukhuset. De hade skottskador, granatsplitter och macheteskador. Många kom ensamma till sjukhuset, ibland flera dagar efter att skadan hade uppstått.

 – Mediciner och annan medicinsk utrustning hade redan tidigare skickats till sjukhuset och vi hade även lanserat en handlingsplan för hur vi skulle agera ifall ett stort antal skadade skulle anlända samtidigt.  Bland annat infördes 48-timmarsskift så att den centralafrikanska personalen kunde äta och sova på sjukhuset, och slapp utsätta sig för de våldsamma sammandrabbningarna i staden. De lokalanställda tog hand om den akuta situationen, väl medvetna om att deras familjer i vissa områden var extra utsatta. Det var mycket svårt för dem.

Vad var det egentligen som hände under de här tio dagarna?

 – Sammandrabbningarna i oktober skiljer sig från det våld som ägt rum tidigare. Det ökade våldet och strategin hos de väpnade grupperna, det vill säga att strypa tillgången till grundläggande samhällstjänster, utgjorde ett påtagligt hot mot hjälpinsatserna som är av avgörande betydelse i Centralafrikanska republiken. All offentlig verksamhet i landet, och speciellt sjukvården, blir alltmer urholkad. Även om Läkare Utan Gränser inte blev en direkt måltavla under de senaste striderna ser vi allvarligt på det kraftigt reducerade humanitära utrymmet i Bangui och i resten av landet. Det berövar befolkningen från katastrofhjälp och äventyrar säkerheten för vår personal.

Hur är situationen i Bangui i dag?

 – Vissa organisationer kan fortfarande inte utföra sitt arbete. Men på många sätt återgick livet till det ”normala” den 20 oktober, åtminstone under dagtid. Efter mörkrets inbrott fortsätter rånen och det går inte att köra bil på stadens gator. Många invånare, bland annat lokala hjälparbetare, bevittnar nattliga plundringar och har tvingats gömma sina familjer i provisoriska läger för internflyktingar, där levnadsvillkoren är mycket otrygga.

 – De väpnade grupperna som just nu finns i Bangui och i resten av landet måste respektera sjukvården och rätten att kunna uppsöka vård för de som är sjuka och skadade. Detta är inte första gången vi uppmanar om detta, men vi kommer att fortsätta hamra in detta budskap tills det respekteras. Bangui må vara ”lugnt” igen, med det är knappast en fredlig stad och vi kan förvänta oss mer våld.