Lokalbefolkningens kamp mot titangruvan i Xolobeni har varit en lång och blodig kamp för rätten till den mark där Pondofolket bott och utövat sin kultur i generationer. I över 15 år har lokalbefolkningen genom dialoger, rättsprocesser och protester slagits för rätten att säga nej till en dagbrottsgruva på marken. Den över två mil långa kuststräckan som det handlar om anses vara ett av de vackraste och mest orörda naturområdena i hela landet. Rikedomen av växter och djur, varav många är under hot, gör att regionen räknas till en av 36 globala hotspots för biologisk mångfald.

Gruvmotståndarna menar att titangruvan skulle förstöra vattendrag och jordbruksmarker, och dessutom för all framtid förstöra Pondofolkets traditionella sätt att leva. Förespråkarna däremot menar att den skulle föra med sig välbehövda arbetstillfällen och utveckling.

– Visst vill vi ha utveckling, säger Nonhle Mbuthuma, som är en av motståndarna till gruvan. Men vi vill ha utveckling av jordbruket, vi vill utveckla ekoturismen. Allt det är oförenligt med en gruva på platsen, vad de än säger.

Gruvor konfliktfyllt även i Sverige

Gruvdrift kan leda till allvarliga miljöproblem, och är ett hot mot både naturen och människors livsmiljö. Gruvor innebär exempelvis ofta att den biologiska mångfalden skadas och att lokalbefolkning och urfolk drabbas. Några andra risker som gruvor för med sig är koldioxidutsläpp från gruvbrytning och metallförädling, att dammar som anläggs vid gruvan kan brista, och att giftigt avfall från gruvan hotar förorena miljön under överskådlig tid. För de som bor nära gruvor i Sydafrika handlar det ofta om direkta hälsohot från avfallsdamm och läckage till vattendrag och grundvatten.

Gruvdrift leder alltid till stora ingrepp i landskapet och naturen. Stora öppna dagbrott med tillhörande gigantiska sandmagasin för avfall utplånar ekosystem, vattendrag och berggrund över väldiga arealer.

I Sverige liksom i Sydafrika växer motståndet mot kortsiktiga gruvprojekt. 2016 var Nonhle Mbuthuma i Sverige för att besöka Naturskyddsföreningens medlemmar som engagerar sig mot gruvor i Norrbotten. I Sverige saknas en motsvarande lag som ger samhällen rätt till veto mot gruvdrift och Naturskyddsföreningens generalsekreterare Karin Lexén ser många likheter mellan vad som händer i Sydafrika och Sverige.

– I Gallok i Norrbotten hotar gruvdrift både hotar stora UNESCO-områden och rennäringen, och liksom i Sydafrika ställer man kortsiktiga vinster mot rätten att utöva sin kultur och ha välstånd över tid. Att Sverige inte ratificerat ILO-konventionen om urfolks rättigheter är anmärkningsvärt, säger Karin Lexén.

Ökat hot och våld i Xolobeni

Nonhle Mbuthuma är talesperson för Amadibas kriskommitté som organiserar det lokala motståndet mot gruvan. Det är ett engagemang som stått henne dyrt. Sedan tre år tillbaka lever hon under dödshot och med skydd av livvakter sedan hennes namn setts överst på en dödslista. Det var kriskommitténs dåvarande ordförande Sikhosiphi Rhabebe som berättade att han fått syn på hennes namn på listan. Strax efter detta sköts han själv till döds framför ögonen på sin son.

Sedan 2002 har uppskattningsvis tolv gruvmotståndare ha dödats enligt Amadibas kriskommitté. Inget av fallen har utretts av polis. Samhället påverkas starkt av att lokalbefolkningen tvingas leva under konstanta hot och konflikter.

– Hoten skapar stress och lidande, men de skapar också ilska, en vilja att fortsätta kämpa. De har ingen rätt att hota oss, säger Nonhle Mbuthuma.

Miljöpåverkan istället för utveckling i gruvornas spår

I Sydafrika är konflikterna mellan lokalbefolkning, gruvbolag och korrupta ledare utbredda överallt där utvinningsindustrin slår sig fram. Utvinning av kol och mineral är centrala delar av Sydafrikas ekonomi, men trots att gruvbolagen lovar arbetstillfällen och utveckling infrias sällan dessa löften i praktiken. Istället leder utvinningen till ökad fattigdom, förgiftat vatten, förorenad luft och tvångsförflyttningar av lokalbefolkningen när gruvorna etableras.

Därför ville man göra motstånd i Xolobeni, och 2016 gick 68 av de 72 hushåll som skulle drabbas direkt av en titangruva samman i en domstolsprocess. I november 2018 vann de en historisk seger när domstolen slog fast rätten till så kallat fritt informerat samtycke. I praktiken betyder det att alla samhällen på traditionellt ägd mark har rätt att säga nej till gruvverksamhet.

– Det är första gången någonsin som man erkänts denna rättighet, säger Tad Khosa, talesperson för Legal Resources Centre som representerar Xolobeniborna i rätten. Det finns så många samhällen som blivit utnyttjade av gruvföretagen därför att de inte haft möjlighet att säga nej, och inte heller haft makt att förhandla fram bättre villkor för förlorad mark. I och med domen måste folket ge sitt samtycke genom en demokratisk process och det förändrar maktbalansen i grunden. Om vi vinner överklagan, vill säga.

För glädjen blev kortvarig. Strax efter domslutet överklagade gruvdepartementet beslutet. I Xolobeni är rädslan inför framtiden tillbaka.

– Kommer vi behöva dö innan det här ska sluta? Folk har redan behövt sätta livet till, vad kommer att hända nu? säger Lolo Dlamini som bor i Xolobeni och är så orolig att hon inte kan sova om nätterna.

Överklagat beslut har inflammerat gruvkonflikten

Så länge överklagansprocessen är igång är framtiden oviss, och sedan domstolsprocessen drog igång igen har spänningarna i området har ökat ytterligare. Trots Xolobenibornas ståndpunkt har gruvministern Gwede Mantashe fortsatt att driva sin gruvvänliga agenda, mer aggressivt än någonsin. I januari besökte han Xolobeni för att hålla vad han kallade en dialog med medborgarna, ett möte som slutade i protester.

– Att gruvministern fortsätter att kalla till möten med lokalbefolkningen trots att de tydligt visat var de står gör att konflikten blivit än mer inflammerad. Ministern är inte intresserad av att föra en ärlig dialog, han är bara intresserad av att få det att verka utåt sett som att folket vill ha gruvan så att han kan fortsätta köra på, säger Tad Khosa.

Men trots det spända läget är Tad Khosa hoppfull inför det slutgiltiga domslutet.

– Det skulle vara en oerhörd vinst för alla gruvpåverkade samhällen att få fallet avgjort i högsta instans, en gång för alla. För jag är ganska säker på att vi kommer att vinna det här. Även om det kan ta flera år, säger han.

Nonhle Mbuthuma är även hon säker på att de kommer vinna i slutändan. För befolkningen är det mycket som står på spel.

– Även om vi skulle förlora i högsta instans kommer det aldrig finnas gruvor på vår mark. Det skulle vi aldrig acceptera, säger hon.

Hon betonar vikten av att människor organiserar sig när det gäller kampen för rätten till mark, oavsett om det är i Sverige eller Sydafrika.

– Ge aldrig upp. Mänskliga rättigheter måste alltid komma före pengar.

Fakta:

• Titan är en stark och lätt metall som används till allt från att bygga flygplan och cyklar till att ge tandkräm dess vita färg.
• I Xolobenis jord beräknas titanfyndigheter värda över 1,7 miljarder kronor årligen ligga begravda.
• Naturskyddsföreningen samarbetar sedan 2014 med organisationen Legal Resources Centre i Sydafrika.
• Nonhle Mbuthuma blev 2017 nominerad till organisationen Front Line Defenders stora pris för människorättsförsvarare.
• Enligt människorättsorganisationen Front Line Defenders är konflikterna i Xolobeni en del av en trend som märks världen över. Hoten mot dem som står upp för mänskliga rättigheter ökar globalt och under 2018 dödades 321 människorättsförsvarare i de 27 länder som organisationen kartlagt. 77 procent av dessa dödsoffer kämpade för att försvara land- och miljörättigheter.

Läs Naturskyddsföreningens tidigare artiklar om kampen i Xolobeni.

Läs mer om Naturskyddsföreningens arbete mot gruvor i Sverige.