Jag har med spänning följt Burmas anmärkningsvärda utveckling under de senaste åren. För fem år sedan genomfördes ett riggat val till parlamentet och en kvasi-civil regering tillträdde under president Thein Sein, före detta högt uppsatt inom landets militärregim.

Efter detta genomfördes en rad reformer för att förbättra relationerna med västvärlden och minska Kinas stora inflytande. Bland annat släpptes över tusen politiska fångar, censuren av media hävdes successivt och demokratirörelsen gavs ett visst utrymme att organisera sig. Som svar på dessa reformer hävde USA och EU gradvis sina riktade ekonomiska sanktioner mot landet.

Och så i november förra året vann det demokratiska partiet National League for Democracy under ledning av Nobelfredspristagerskan Aung San Suu Kyi en jordskredsseger i det första demokratiska valet på 25 år.

Nu i februari tillträdde det nya parlamentet där en klar majoritet tillhör NLD. Över 50 år av järnhård militärdiktatur tycks vara över. Även om vi tillåter oss att vara glada över den till synes mycket positiva utvecklingen så är vi väl medvetna om de allvarliga hinder för en genuin demokratisering som fortfarande kvarstår.

Den positiva utvecklingen har och styrs fortfarande av militären själva i hopp om att säkra sina ekonomiska tillgångar där militärens företag UMEHL fortfarande dominerar stora delar av ekonomin som till exempel ädelsten, bank, turism, fastigheter, transport och metallindustrin.

Ett annat av militärens motiv är att undvika att ställas inför rätta för de otaliga brott mot mänskligheten som de har begått under det senaste 50 åren. Nyligen klubbade det avgående parlamentet igenom en lag som skulle kunna ge före detta presidenter immunitet mot åtal för brott och brott mot internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter. Amnesty uppmanar den burmesiska regeringen att häva lagen.

Under den så kallade ”Färdplanen mot disciplinerad demokrati” har militären utformat en grundlag som befäster dess inflytande. Enligt grundlagen har militären rätt till 25 procent av platserna i parlamentet oavsett utslaget i valet, tre av landets viktigaste ministerposter tillfaller automatiskt militären. Grundlagen är dessutom skräddarsydd för att hålla Aung San Suu Kyi ifrån presidentposten.

Enligt den burmesiska organisationen Assistance Association for Political Prisoners finns över hundra politiska fångar och antalet har ökat under senaste perioden. Det finns nu stora förhoppningar om att den nya regeringen kan ge amnesti till de politiska fångarna.

Det nationella vapenstilleståndsavtal som slöts innan valet är långt ifrån oproblematiskt och det över 50 år långa inbördeskriget fortsätter än i dag. Endast omkring hälften av de etniska motståndsarméerna har skrivit under avtalet och kvinnorna lyser med sin frånvaro i fredsförhandlingarna.

Den svenska regeringen borde kraftfullt trycka på för att de demokratiska fri- och rättigheterna ska respekteras samt för mer inkluderande fredssamtal.