Terrorattentatet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo har samlat hela den civiliserade världen till försvar för yttrande- och pressfrihet och demokrati. De bestialiska morden har ökat insikten om att grundläggande fri- och rättigheter och det öppna samhället inte är givna utan måste försvaras gång på gång.

De mänskliga rättigheterna är universella vilket innebär att rättigheter och icke-diskriminering omfattar alla. Om världens regeringar däremot låter utanförskapet växa finns risken att alternativa världsbilder får fäste och att allt fler börjar se våldsanvändning som legitimt.

Mot den här bakgrunden inställer sig på måndag Sveriges regering till förhör i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Rådet gör då sin återkommande samlade bedömning av hur Sverige förhåller sig till de nio kärnkonventionerna för mänskliga rättigheter.

Vi företräder 24 av de sammanlagt 33 organisationer som har sammanställt en rapport till FN-rådet inför förhöret. I rapporten, som bygger på utredningar, offentlig statistik och myndighetsrapporter, pekar vi bland annat på följande:

• Omkring 5 000 hatbrott anmäls varje år och mörkertalet är sannolikt stort. Rasistiska partier och organisationer har ökat sin aktivitet och hatbrottslagstiftningen tillämpas inte i tillräcklig utsträckning. Effektiva åtgärder krävs mot rasistisk propaganda på internet.
• Andelen fattiga barn i Sverige är den högsta i Norden. Det strider mot barnkonventionens krav att tillgodose barnets bästa. Den nya lagen mot barn- och tvångsäktenskap måste få genomslag så att unga slipper leva i rädsla över att inte få välja sin partner.
• Motverka diskriminering på arbetsmarknaden genom bland annat positiv särbehandling på grund av etnisk tillhörighet.
• Varje år dödas mellan 13 och 20 kvinnor i hemmet av sin partner. Kvinnor i våldsamma förhållanden måste få bättre skydd. Löneskillnader och bristande jämställdhet på arbetsmarknaden behöver åtgärdas.
• Rätten och tillgången till hälsovård har förbättrats men brister kvarstår. Lagstiftningen måste förtydligas så att bland andra asylsökande och papperslösa garanteras rätt till vård.
• Sverige måste följa FN:s uppmaning att ansluta sig till ILO-konventionen 169 om samernas landrättigheter. Hot och diskriminering mot romer, judar, muslimer och personer med afrikansk bakgrund måste motverkas.
• Personer med funktionsnedsättning har problem med tillgänglighet och assistans samt utestängning från arbetsmarknaden. Svenska myndigheter, bland annat rättsväsendet, behöver större kunskaper om FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
• Sverige har upprepade gånger fällts för brott mot FN:s tortyrkonvention. Ett uttryckligt förbud mot tortyr krävs i svensk lag och tillämpningen av så kallade diplomatiska försäkringar i avvisningsärenden måste upphöra.

Rättighetsperspektivet måste vara ledstjärna för en lång rad aktörer från regering via statliga myndigheter och rättsväsendet till skola, bostadsförmedling och socialtjänst i kommunerna. När FN-rådet för mänskliga rättigheter senast granskade Sverige, vilket skedde i maj 2010, uppmanade man regeringen att inrätta en oberoende nationell MR-institution. En sådan institution, som finns i en tredjedel av världens länder och i 17 EU-länder, skulle fylla ett antal viktiga funktioner även här. Den skulle bland annat tolka Sveriges åtaganden enligt internationella konventioner, ge stöd åt kommunernas antidiskrimineringsarbete och övervaka myndigheternas efterlevnad av olika MR-bestämmelser. En oberoende MR-institution som sorterar under riksdagen kan också bidra till att MR-frågorna ges högre prioritet i regeringskansliet.

Sverige har ett gott anseende för att man försvarar och stärker de mänskliga rättigheterna i det internationella samarbetet. Motsvarande engagemang måste finnas på hemmaplan. Regeringen Löfven bör vara lyhörd för den FN-kritik som med bland annat vår rapport som grund presenteras vid måndagens förhör. Framför allt bör man ta emot FN:s erbjudande om stöd för att inrätta en nationell MR-institution. Att stärka rättighetsperspektivet kan bidra till att minska utanförskapet i Sverige och därmed också risken för att människor dras till ytterlighetsgrupper inklusive sådana som ägnar sig åt våldsbejakande extremism.

Aleksander Gabelic, ordförande Svenska FN-förbundet

Per Janson, ordförande Lions Sverige

Inger Ekvall och Gustaf Haag, ordförande Scouterna

Jenny Jansson, generalsekreterare Fonden för mänskliga rättigheter

Elsy Hedlund, ordförande Internationella Kvinnoförbundet

Afram Yakoub, ordförande Assyriska riksförbundet i Sverige

Camilla Nagler, generalsekreterare Teskedsorden

Thomas Jansson, förbundsordförande FUB

Ingrid Burman, ordförande Handikappförbunden

Maria Andersson, generalsekreterare RFSU

Rasmus Isaksson, förbundsordförande DHR

Per Jonas Partapuoli, president Sáminuorra

Kalle Larsson, ordförande Centrum mot rasism

Jenny Wik Karlsson, verksamhetschef Svenska Samernas Riksförbund

Allan Schwartz, konsult och företrädare för fem romska riksorganisationer

Katarina Lindahl, ordförande UN Women Sverige

Voitto Visuri, ordförande Sverigefinska Riksförbundet

Tiina Nummi-Södergren, ordförande MyRight

Louise Lindfors, ordförande Fredrika Bremer Förbundet

Anna Carlstedt, förbundsordförande IOGT-NTO

Bengt Olsson, ordförande Lika Unika