När nu Sveriges regering intensifierar kampanjen för en plats i FN:s säkerhetsråd 2017-2018 prövas den rättighetsbaserade utrikespolitik som regeringen säger sig vilja föra. De diplomatiska förvecklingarna med Saudiarabien och Arabförbundet visar tydliga skillnader mellan världens länder i synen på de mänskliga rättigheterna, inte minst flickors och kvinnors rättigheter. Sverige måste fortsätta att göra sin röst hörd.
Den svenska ansökan om en plats i säkerhetsrådet är välkommen av flera skäl. Framför allt visar den att Sverige vill ta sitt ansvar för FN. Med en rådsplats får Sverige under två år möjlighet att påverka i frågor som Syrien, Mellanöstern och utvecklingsarbetet i världens mäktigaste församling. Att små länder kan göra skillnad visar Litauens enträgna arbete med konflikten i Ukraina. Ansökan bidrar dessutom till uppmärksamhet för FN-frågorna på hemmaplan och ökad kunskap om FN bland politiker, företagare och frivilligorganisationer.
Värderingarna måste alltid stå i centrum. Sverige ska inte konkurrera om en plats i FN:s säkerhetsråd genom att godta normer och agerande i andra länder som vi inte skulle acceptera här hemma. Sverige, liksom övriga nordiska länder, har andra styrkor i FN-samarbetet. Dit hör medling och konfliktlösning, bidrag till humanitära FN-organ, miljöarbete, jämställdhet och strävan efter en mer effektiv, öppen och transparent världsorganisation. Sverige kan inte köpa röster genom vidlyftiga utfästelser men väl vinna stöd genom att stå upp för fattiga och förtryckta människor.
Med ett drygt år kvar till säkerhetsrådsvalet bör regeringen kommunicera svenska åtaganden och framgångar i det internationella samarbetet, göra tydligare prioriteringar i utvecklingssamarbetet samt vara uthållig i sitt kampanjarbete. Det är också egenskaper som framhölls när International Peace Institute utvärderade Finlands kandidatur till rådet för några år sedan. Till det kan läggas behovet av fler svenska bidrag till FN:s fredsfrämjande arbete vid sidan av Mali.
Sverige ska använda goda relationer med andra länder för att framföra konstruktiva synpunkter på till exempel bristande fri- och rättigheter. Debatten om Saudiaffären har tydliggjort en skiljelinje mellan länder som respekterar mänskliga rättigheter inklusive kvinnors rättigheter och länder som inte gör det. Samma linje går mellan ledare som lyssnar på miljoner unga i Nordafrika och Mellanöstern och ledare som förespråkar okritiskt samarbete med repressiva regimer. Den går också mellan näringslivsrepresentanter som har insett att etisk konsumtion är en global trend och de som håller fast vid det gamla.
Var Sverige står i debatten måste alltid vara tydligt – i arbetet för en plats i FN:s säkerhetsråd, i relationerna med enskilda länder och i utrikespolitiken i stort. Med självförtroende, tydliga värderingar och en aktiv kampanj kan Sverige trots hård konkurrens nå målet om en rådsplats 2017-2018.
