Det var i östra Kongo-Kinshasa för några år sedan. Ett team från Läkare Utan Gränser var på väg ut på landsbygden för att göra en vaccinationskampanj. När de kom fram till floden upptäckte de att bron hade rasat ihop och att de inte kunde komma över. Befolkningen i området erbjöd sig att bygga en ny bro och som betalning kom man överens om att de skulle få en get. Sagt och gjort, på bara ett par timmar stod bron klar, byggarbetarna fick sin get och teamet kunde köra vidare. Nästa dag, på vägen hem, var bron borta.

Ortsborna förklarade sig villiga att konstruera en ny bro –  i utbyte mot två getter. En liten berättelse ur verkligheten, och ett klassiskt exempel på vardagsnära korruption. Det handlar inte om att befolkningen i de länder där Läkare Utan Gränser jobbar skulle vara mer kriminell än i andra länder. Snarare är det ett tecken på de enorma behov som finns på många håll, att allting kostar pengar, även sjukvård och annat som borde vara gratis, och att korruption är en självklar del av samhället de lever i.

Förvaltar ett förtroende

Varje år omsätter Läkare Utan Gränser hundratals miljoner kronor och att helt skydda sig mot stölder och förskingring går inte, förklarar Erik Falkenberg, ekonomichef på kontoret i Stockholm och före detta ekonomiansvarig för verksamheten i Kongo-Kinshasa.

 – Där det finns stora pengar finns det också stora risker. Därför är vi hela tiden fokuserade på att förhindra att något ska hända. Det handlar ju om ett förtroende som vi har fått från våra givare och som vi måste förvalta.

 – Samtidigt får man inte glömma att länderna vi jobbar i ofta hör till de mest korrupta i världen, fortsätter han. Även om vi aldrig skulle betala regelrätta mutor för att till exempel få tillstånd att öppna en klinik så finns det dolda avgifter som är en del av systemet och som vi inte slipper undan, till exempel flygplatsskatter och omotiverat höga avgifter för att förlänga medarbetarnas visum. Att förändra kulturen i de länder där vi arbetar är omöjligt, och inte heller Läkare Utan Gränsers uppdrag. Men genom strikta rutiner och föreskrifter för hur medlen ska hanteras kan risken för missbruk minimeras. Det gäller inte bara på den kongolesiska landsbygden utan lika mycket på kontoret i Stockholm.

Viktiga kontrollfunktioner

Här finns därför sedan några år tillbaka en controller-funktion med uppgift att identifiera risker och täppa igen alla hål.

 – Det kan handla om allt från hanteringen av kontanter som en givare lämnar in i receptionen,till rutiner vid signering av fakturor, gåvor som anställda får av leverantörer och hur vi kan säkerställa att upphandlingsförfarandet går rätt till. Vi har också en whistle blower-funktion för att anställda anonymt ska kunna rapportera om de misstänker att något inte stämmer.Alla pengar som inte behövs för att driva kontoret,det vill säga merparten, slussas kontinuerligt vidare till något av Läkare Utan Gränsers operativa center. I nästa led betalas pengarna ut till fältprojekten och det är där som de verkligt stora riskerna finns, berättar Erik.

 Arbetar förebyggande

– Inom Läkare Utan Gränser fokuserar vi oerhört mycket på att förebygga att något händer i fält med våra medel. Det är alltid flera personer som godkänner utbetalningarna, vi gör systematiska stickprover av konton och lager och till de större projekten kommer controllers med jämna mellanrum. Dessutom revideras projekten av externa revisorer. Men i länder som Kongo-Kinshasa, där behoven är så enorma och ingenting är gratis, kan det vara svårt för den lokalanställda personalen att stå emot trycket från omgivningen.

Den som har ett jobb på en ”rik” organisation som Läkare Utan Gränser kan i vissa fall känna en press från sin omgivning att dela med sig lite av denna ”rikedom”. Som en säkerhet, och för att den lokalanställda personalen inte ska utsättas för alltför hårt tryck, har vi därför internationella medarbetare på poster med stort ekonomiskt ansvar, förklarar Mia Lundkvist som ansvarar för institutionell insamling på kontoret i Sverige. I hennes uppdrag ingår att till Sida – som i år bidrar med cirka 140 miljoner kronor till Läkare Utan Gränsers arbete –rapportera hur pengarna används och vilka åtgärder som vidtagits för att förhindra missbruk av medlen.

Svårt att undvika matrialsvinn

 – Sida vet ju också att det inte går att ha nolltolerans mot korruption i de väldigt svåra kontexter där vi jobbar. Att helt och hållet gardera sig mot stölder är omöjligt. Men vi gör verkligen allt vi kan. Oftast är det inte pengar som stjäls utan material, läkemedel och annat som är svårare att kontrollera och som kan ”försvinna” i hanteringen. Ett annat område där det gäller att se upp är lokala upphandlingar och inköp av dagligvaror, säger Mia. Hur vet man till exempel vad det borde kosta att hyra det är huset, eller att köpa mat på marknaden?

 – Vi brukar göra egna marknadsundersökningar för att se hur mycket maten kostar och jämföra med vad vi får betala. Men någonstans får man ju dra en gräns också för hur man använder sin tid. Och det bästa sättet att förebygga stölder är de ständiga kontrollerna och att prata om att vi aldrig tolererar missbruk av medlen. För de flesta är ju detta också självklart. 

Åsa Nyquist Brandt