Det är svårt att få tag på uppdaterad och tillförlitlig information om förekomsten av sexuellt våld i Papua Nya Guinea, men i en studie från landets Medicinska Forskningsinstitut 1994 angav 55 procent av kvinnorna att de tvingats ha sex mot sin vilja, oftast av män de känner. Hälften av kvinnorna som var gifta sa att deras män slog eller hotade dem till att ha sex. Hela 60 procent av männen i studien angav att de deltagit i gruppvåldtäkter.

Det som kvinnor och flickor i Papua Nya Guinea har gemensamt med kvinnor i konfliktområden är att de har begränsade möjligheter att söka vård. Det finns även få möjligheter att få psykosocialt stöd och det är sällan män blir ställda inför rätta om en kvinna skulle anmäla våldtäkten.

En av de starkaste anledningarna till varför de som utsatts för sexuellt våld inte söker hjälp är skammen som är så nära kopplad till våldtäkter. Känslan av att på något sätt ha varit skyldig till det som har hänt är universell och vi hör det från våra patienter runt om i världen. Därför är det viktigt att inte bara behandla de medicinska konsekvenserna av en våldtäkt utan även de psykologiska.

I Papua Nya Guinea driver vi familjestöd-center på flera platser i landet där de som har utsatts kan få medicinisk vård och psykosocialt stöd. Vi utbildar även personal i att integrera fem viktiga delar av vården under ett patientbesök. De fem delarna är akut omhändertagande av skador, psykologhjälp, förebyggande behandling av hiv och sexuellt överförbara sjukdomar, akutpreventivmedel och vaccinationer mot stelkramp och hepatit B.

Under 2013 utförde våra psykologer och psykosociala rådgivare mer än 3 600 stödsamtal. En av dem som fick hjälp är Brenda, en flicka från byn Tari. Det här är hennes berättelse (Brenda är inte hennes riktiga namn):

- När jag först kom till sjukhuset var jag orolig. När jag lämnade det var jag glad, Brenda, 16 år.

- Jag heter Brenda. Jag tror att jag är sexton år gammal. Jag bor tillsammans med mina föräldrar och fyra systrar. På dagarna jobbar jag i trädgården, hjälper mina föräldrar och tar hand om våra grisar. Jag gick i skolan i ettan, men fick sluta på grund av skolavgiften.

En lördag gick jag till kyrkan med min syster. På vägen hem bråkade vi, så jag gick ned till floden där några andra flickor stod och tvättade. Jag mötte en man som jag kände igen från vår by. Han hade ris och mat, och undrade om jag kunde hjälpa honom koka riset. Han bad mig hämta lite grönt i trädgården.

Jag misstänkte inget, eftersom jag inte kunde tro något sådant om en äldre man. Han följde efter mig och fick ner mig på marken. Han hotade mig med kniv och sa att han skulle skära halsen av mig. Sedan våldtog han mig.

Jag var mycket rädd och skämdes. Jag var rädd att mina släktingar inte skulle veta vad en våldtäkt är, och att de skulle tro att det här var mitt eget fel. Jag var rädd att de skulle hugga mig. Som tur var hade min syster sett alltihop. Hon var så arg över det hon sett att hon berättade för alla i byn.

De förstod mig och reagerade inte med våld mot mig, som jag hade trott. De vet att våldtäktsmannen har en lillasyster och de tänker hämnas genom att våldta henne. Min lillasyster har blivit våldtagen förut, så min pappa känner till familjestödscentret. Eftersom våldtäktsmannen brukar gå till glädjehuset var pappa orolig för att jag skulle ha fått någon infektion.

På söndagen gick min syster och jag till sjukhuset. Läkaren kom och alla talade mycket vänligt med mig. Det jag oroade mig mest för var att jag skulle ha blivit gravid eller smittats av någon infektion. Läkaren gav mig medicin och sprutor mot hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar. Jag fick också en hel låda mediciner, men det känns bra att ta dem. Pratmedicinen (samtalet med psykolog, reds anm) var också bra. Det var nytt men jag kände mig mycket bättre och gladare efteråt.

När jag först kom till sjukhuset var jag orolig. När jag lämnade det var jag glad. Om en väninna blir våldtagen en dag ska jag se till att ta henne till stödcentret så fort som möjligt.