Lagar mot diskriminering och mot hatbrott har kommit på senare år och är till för att skydda hbt-personer. De har antagits för att Serbien ska kunna leva upp till kraven på mänskliga rättigheter, bland annat från EU. En kommissionär för beskydd av jämställdhet och en ombudsman arbetar också med frågorna. Goran Miletic på människorättsorganisationen Civil Rights Defenders i Belgrad säger att det ändå är ovanligt att lagarna prövas.

Få fall går till domstol. Vi har några fall som handlar om hets mot folkgrupp där politiker hetsat mot hbt-personer, men inte så många fall baserade på lagar där sexuell läggning nämns, säger Goran.

– Den som blir utsatt för diskriminering kan vända sig till kommissionären eller göra en anmälan till en domstol. Det första alternativet är snabbast, men problemet är att offret måste vara öppen med sin sexualitet och så är inte fallet med majoriteten av hbt-personerna i Serbien.
Runt 6 500 arga motdemonstranter, en uppskattning enligt Amnesty International, störde Pride 2010 och skanderade ”Död åt bögarna”. Från 2011 till 2013 fick organisatörerna inte tillstånd att genomföra Pride på grund av säkerhetsskäl. Civil Rights Defenders var med och arrangerade paraden 2014.

– När paraderna inte fick tillstånd var det för att det inte fanns någon politisk vilja att genomföra arrangemangen, men 2014 fanns en klar politisk vilja att ha Pride utan incidenter. Regeringen gjorde förmodligen någon uppgörelse med huliganerna. Det är konstigt att absolut ingen huligan var på gatan, speciellt om vi jämför med 2010. Jag deltog i Pride men kände mig inte fri eftersom
vi var omringade av tusentals poliser. Det är inte frihet, avslutar Goran.

Senare träffar jag Miloš Uroševic och Tamara Laketic på Hotell Moskva i Belgrad. Där startades en av de första hbt-grupperna i Serbien, Arkadija, i början av 1990-talet. Miloš och Tamara är eniga om hur det är att vara icke-heterosexuell i Serbien.
– När du arbetar med ett vanligt jobb i Serbien döljer du din sexualitet, säger Miloš.

– Folk frågar om jag har en flickvän eller pojkvän. Jag svarar alltid att jag har en pojkvän. Du gömmer din sexualitet från folk som inte är homo, fortsätter Tamara.

– Det serbiska samhället är väldigt homofobiskt. Den serbiska ortodoxa kyrkan har stort inflytande, säger Miloš.

– Under Pride visades en bild som inte stämmer. Vi kan inte leva så i vanliga fall. Vi lever med rädsla och våld. Jag har blivit attackerad flera gånger och folk har spottat efter mig, säger Miloš.

– På ett sätt var det inte vår Pride, det var som ett spel för media. Lagarna är bara för syns skull. Jag anmälde ett övergrepp som skedde precis utanför mitt hem. Jag var väldigt framträdande i hbt-frågor när överfallet skedde. Polisen som kom till platsen började med att förklara för mig vad en våldtäkt är. Om du inte har kontakter kommer du ingen vart, fortsätter Tamara.
– Jag har anmält överfall till polisen men de har aldrig hört av sig igen. I Serbien kan du göra vad som helst mot en hbt-person utan att något händer.

Båda vill stå med bild och sitt riktiga namn. Det är viktigt för dem att visa hur det är i verkligheten att vara hbt-person i Serbien.