Massakrerna utfördes inte med massförstörelsevapen, utan för hand med machetes, knivar och av lynchmobbar. Grannar och vänner blev bittra fiender och dödade varandra.

Folkmordet i Rwanda blev första gången som Läkare Utan Gränser uppmanade till ett militärt ingripande. Vi arbetade redan i landet, men när dödandet började kunde vi varken erbjuda skydd till våra patienter, vår personal eller till andra som sökte skydd hos oss. Patienter dödades i sina sängar och flera hundra i vår rwandiska personal mördades på grund av sin etnicitet eller för att de genom sitt arbete på sjukhuset betraktades som motståndare. En av våra medarbetare berättar:

– Jag kom dit när det just hade slutat. Sjukhusets väggar var täckta av blod och döda kroppar låg vid sidan av vägen. Det var ingen som skrek längre. Det var bara tyst. Jag tror aldrig vi känt oss så chockade, aldrig känt oss så maktlösa, aldrig förlorat så många kollegor. Det satte djupa spår i oss som var där.

Våldets inleds

Upprinnelsen till våldet var nedskjutningen av den rwandiske presidentens flygplan den 6 april 1994. Rwandisk milis inledde avrättningarna på tutsier och de hutuer som motsatte sig dödandet.

FN:s styrkor fanns på plats i landet, men de var alltför få och hade inte mandat att ingripa. Det dröjde tio veckor innan säkerhetsrådet beordrade den franska armén att inleda Operation Turkos som pågick mellan den 23 juni och den 21 augusti 1994. Insatsen räddade liv men ledde också till att den rwandiska milisen flydde till grannlandet Zaire, dagens Kongo-Kinshasa. Det var en av de bidragande orsakerna till de krig som pågick där 1996 - 1997 och 1998 - 2003. Man räknar med att dessa krig har kostat 5,4 miljoner människor livet.

Mitt i ett folkmord

Dagarna efter 7 april höll sig vår personal hemma av säkerhetsskäl. När de försökte hjälpa grannar undan våldet blev de själva hotade till livet. När de försökte lämna landet tvingade armén tutsier i personalen att vända tillbaka. Läkare Utan Gränsers hus och lokaler attackerades och plundrades och personalen delades upp i två grupper – tutsier och hutuer.

Rony Zachariah vittnar om massakern i Butare:

– Läkare Utan Gränsers hus i två flyktingläger utsattes för en räd och sattes i brand. All personal slets ut därifrån. Deras id-kort undersöktes noga för att identifiera etnicitet. Tutsier placerades på ena sidan och hutuer på den andra. Milisen gav sedan vår hutu-personal pistoler och machetes och beordrade dem att döda sina tutsi-kollegor. De som vägrade höggs hänsynslöst till döds. Vi förlorade femtio kollegor den dagen. Så för mig är folkmordet Gerard, Everest, Jean-Marie... Vänner och kollegor som dödades på grund av vilka de var.

Inom några dagar hade tusentals människor redan avrättats. Den 14 april upprättade en grupp erfarna fältarbetare ett fältsjukhus för kirurgisk vård. Att transportera skadade till sjukhuset var enormt svårt eftersom soldater och milismän genomsökte alla fordon på jakt efter tutsier.

De gav också sjukvård på platser där människor hade sökt skydd undan våldet – barnhem, skolor, kyrkor – men mördarna kom också dit och dödade de patienter som teamet precis hade behandlat.

Jean-Hervé Bradol, projektansvarig för Läkare Utan Gränser, berättar om sina upplevelser i Kigali under folkmordet:

– Milisen kom för att döda alla. När vi skulle åka frågade de vad vi skulle göra. Vi berättade att vi skulle hämta de skadade. ”Bry er inte om det, vi kommer att döda alla ändå”, svarade de.

Tystnaden bryts

För teamen i Rwanda var det först svårt att förstå hela omfattningen av dödandet. De var upptagna med att försöka rädda liv, däribland sina egna. Men flyktingar som strömmade ut från landet vittnade om en regelrätt slakt. Efter massakern i Butare stod det klart att det som skedde var ett folkmord och Läkare Utan Gränser benämnde det hädanefter så i sina uttalanden om händelserna i Rwanda. Efter många diskussioner valde man också att, för första gången i organisationens historia, uppmana till ett militärt ingripande för att stoppa dödandet.

Till slut, i juni 1994, lanserade Frankrike en militär insats som hjälpte till att besegra den tillfälliga regeringen och miliserna, men samtidigt lät förövarna löpa fritt och fly till Zaire. Där tog de så småningom kontroll över flyktinglägren.

Flyktinglägren i Zaire

Från juli flydde hundratusentals människor Rwanda. Bland de flyende, varav tre fjärdedelar var kvinnor och barn, fanns soldater och milismän som var ansvariga för folkmordet. En del av dem var tungt beväpnade.

Flyktingarna samlades nära gränsen kring städer som Goma, Bukavu och Katale. Läkare Utan Gränser och andra organisationer påbörjade humanitära insatser för att hjälpa flyktingarna. Situationen var katastrofal och människorna var i ett förfärligt tillstånd. Snart utbröt epidemier av kolera, dysenteri och hjärnhinneinflammation – nästan 50 000 dog inom en månad efter ankomsten.

Läkare Utan Gränser arbetade på dessa platser där spänningarna steg för varje dag. Hotet från soldater och milismän var ständigt närvarande. Teamen såg även med egna ögon hur civila utsattes för våld.

Samtidigt förskingrades stora mängder humanitär hjälp av de militära ledarna, vilket ledde till att många flyktingar fick otillräckliga matransoner. Hjälpen nådde inte de mest utsatta och genom sin närvaro i lägren stöttade Läkare Utan Gränser ofrivilligt ett militariserat system som drevs av folkmördare. På grund av detta drog sig organisationen ut ur lägren i Zaire i slutet av 1994.

Läs en dagbok skriven av Läkare Utan Gränsers projektsamordnare i Rwanda.