Kloka ord yttrade av Nelson Mandela. Om vi bara samtidigt kunde lära oss vart vi bör vända ilskan.
I Sydafrika visar främlingsfientligheten återigen sitt fula ansikte. Den senaste veckan har lynchstämning rått i kåkstaden Soweto i Johannesburg och hittills krävt sex människors död. Sydafrika är ett land med enorm invandring och stora samhällsproblem, faktorer som inte har någon sammankoppling mer än politiskt populistiskt.
Sydafrika är precis som länder som USA byggt av migrantarbetare. I tider av ekonomisk kris då samhällsservicens svångrem dras åt tenderar vi att vända oss mot grannen istället för mot dem som skapat krisen. I Sydafrika beskylls den afrikanska invandraren för att stjäla jobben. I Sverige beskylls invandraren för välfärdsstatens nedmontering. Sydafrikaner fungerar nämligen precis som svenskar.
Sydafrika är ett av Afrikas rikaste länder men har en av världens största inkomstklyftor. Sverige är likaså ett av de rikaste länderna i Europa men inkomstklyftorna har det senaste årtiondet skenat iväg. Rikedom finns i överflöd, problemet är fördelningen, överallt växer klyftorna. De på botten får det sämre medan de på toppen snor åt sig allt mer av kakan. Om vi tillåter utvecklingen där idag 85 personer äger lika mycket som hälften av världens fattigaste befolkning, vilka uppgår till 3.5 miljarder människor, så kommer vi se mer våld av främlingsfientlig, rasistisk och fascistisk art. Om vi inte lyckas förändra rådande uppfattningar om vad grundproblemet är och börja fördela rikedomen mer rättvist. Den nuvarande fördelningen är inte bara moraliskt oförsvarbar, den är också mycket dålig för ekonomisk tillväxt.
Medan förhållandena längst ner på den ekonomiska skalan försämras är föreställningar om ”den andra” mycket behjälplig för dem som gynnas av samma skala. Så, den politiska och ekonomiska makten (som ju sitter i samma båt) välkomnar folkets syndabock hur irrationell den än är för närmare analys. Det är ett bekvämt sätt att undvika ansvar så när tillfället uppenbarar sig hjälper man till att förstärka uppfattningen.
I Sydafrika har det senaste främlingsfientliga våldet närmast legitimerats av uppsatta politiker. Ministern för småföretagandet anser att ”utländska handlare inte kan förvänta sig att samexistera fredligt med lokala handlare om de inte uppger sina företagshemligheter.” Jag skulle vilja hävda att det finns få människor bosatta i Sydafrika som inte redan vet vilka de här hemligheterna är. Utländska kioskägare, ofta från Östafrika, är familjeföretag där medlemmarna jobbar dygnet runt. De går samman i kollektiv med andra när varor ska inhandlas så de kan erbjuda kunden varan för 50 öre mindre. De är flyktingar som konstruktivt kämpar för sin överlevnad med obetald övertid som främsta medel.
I Sverige talar Göran Hägglund om hur vi bör bevilja invandrare från ”säkra” länder företräde i asylkön. Vilka de skulle vara säger han inte, det behöver han inte. Eftersom folket flitigt drillats in i rädsla för araber och islam sedan den 11 september 2001. Hägglund lyckas talangfullt slå knut på sig själv då han lovar att värna internationell migrationsrätt och samtidigt förvägra vissa grupper samma rättighet.
Efter förra vågen av främlingsfientligt våld i Sydafrika, 2008-2010, då minst 62 människor mördades, ansåg President Zuma att ”främlingsfientlighet inte är något stort problem”.
Listan kan göras längre och oläsbart lång om Sverigedemokraterna och båda staternas förlängda armar – polisväsendet, inkluderats. Poängen är alltså att medan vi lägger vår energi på att hata varandra skrattar eliten hela vägen till banken. För så länge vi hatar varandra har vi inte tid eller förmåga att anmärka när makten hellre räddar oförsvarbart dåligt skötta banker än välfärden, samlar fler vapen istället för att bygga sjukhus, ger vinster till riskkapitalister istället för till barn och lärare och mässar om privat pensionssparande istället för att säkra medborgarens ålderdom.
Agnes Nygren
Kommunikatör, Afrikagrupperna Johannesburg
