Tretusensjuhundraåttioen nautiska mil. Så långt är det ner till Nairobi i Kenya, där Simon Rudholm och Anton Widlund det senaste halvåret varit PMU-praktikanter. Det är också namnet på den blogg, där de med humor beskrivit hur det är att få en passagerare i knät i en matatubil som aldrig blir full, känslan när det varma duschvattnet visar sig räcka till dem båda efter en svettig dag och mycket annat.

Men långt ifrån allt har varit lättsamt under deras halvår i landet. En dag stod de inte ut med att se kampen för överlevnad på huvudstadens gator, och själva bara passera.

- På väg hem från affären kom vi ikapp en kvinna i 50-årsåldern som bar på ett gäng stockar som såg fruktansvärt tunga ut, berättar Anton. Vi frågade om vi fick hjälpa henne. Med tacksamhet och förvåning, men utan att tveka, la hon ner stockarna och lät mig plocka upp dem. Bördan var ofattbar och det tunna axelbandet skar in så mycket i huden att jag och Simon tvingades bytas av efter 100 meter.

Vissa förbipasserande skrattade, andra log uppmuntrande och en del stirrade förvånat.

- Efter några hundra meter gav vi upp, med skavsår på axlarna som satt kvar en vecka. Kvinnan tackade oavbrutet även efter att vi lämnat tillbaka stockarna. Sedan traskade hon vidare med bördan, troligen flera kilometer. Det mötet var omtumlande och oerhört ödmjukande - något jag aldrig kommer glömma, säger Anton.

Vidga sina vyer

Båda är de 21 år gamla och arbetade före utresan som kamratstödjare i skolor, Anton i Södertälje och Simon i Stockholm. Simon, som studerat med inriktning på hållbar utveckling och rättvisefrågor, kände att det var dags att möta verkligheten.

- Jag ville hellre interagera med människor än att läsa om deras situation på kurs, säger han.

Hans kompis Anton var inte sen med att hänga på, han ville gärna vidga sina vyer.

Omställningen började redan på flygplatsen, när Simon försökte öppna framdörren på taxin för att sätta sig, och föraren sa: "Nonono, i drive."

- Så fick vi direkt lära oss att en av de många saker som är annorlunda är att det är vänstertrafik, säger Anton.

Skillnaderna har sedan gällt allt från uppfattningar om tid till hur man ställer och svarar på frågor, hälsar och umgås. Samtidigt finns det mycket som är som hemma, menar Anton.

- Människor vi möter här kämpar på ett sätt med samma saker som vi gör i
Sverige. Ibland blir det så uppenbart hur lika vi är, oavsett kulturell tillhörighet.

Skratta, slakta höns, dansa

Deras tid har varvats mellan att vara på FPFK:s (Free Pentecostal Fellowship in Kenya) projektkontor i Nairobi, och att resa runt för att se de olika delarna av ett hiv- och aidsprojekt. Bland annat har de besökt högstadieskolor och hälsoklubbar.

- I skolorna får vi som vita alltid mycket uppmärksamhet och eleverna är ivriga att få visa oss allt de lärt sig, berättar Anton.

Mötet med människor är det allra roligaste, inte minst alla spontana hembesök.

- Man kanske inte förstår varandra så bra rent språkligt, men man kan ändå skratta, slakta höns, dansa, äta och be tillsammans, säger Simon.

Två skilda världar

Det som upprört dem mest är den korruption som blivit allt mer synlig med tiden. Och till utmaningarna hör att inget blir som man tänkt sig som svensk.

- Här är allt som händer en överraskning. En timme kan betyda en hel förmiddag och ett ja kan betyda ett nej. Det gäller att vara flexibel, säger Anton.

Allra svårast har mötet med fattigdomen varit. I en storstadsmiljö blir den så påtaglig att känslan av hjälplöshet och skam ligger väldigt nära till hands, menar Simon.

- Till exempel att vi på väg hem från luciafirandet på det extremt flådiga svenska ambassadörsresidenset mötte tiggande gatubarn. Det blir svårt att ta in att två så skilda världar kan existera så nära varandra.

Bistånd - viktigt med svårt

Synen på bistånd har nyanserats mer, tycker Simon. Han har insett vilka komplicerade nätverk av relationer det ofta bygger på. Anton känner att hans bild bekräftats snarare än förändrats.

- Jag har alltid tänkt att bistånd är viktigt men svårt, och det är precis vad
jag har sett här. Jag är oerhört imponerad av det projekt som jag har fått vara en del av. Det betyder mycket att få se med egna ögon hur liv förvandlas från hopplöshet till ljus. Samtidigt har jag fått se hur hårt man måste arbeta för att projekten ska få den effekt man hoppas på.

Ta chansen - åk som praktikant

Alla möten med nya situationer och livsöden har berikat dem på många sätt. De har lärt känna sig själva bättre, blivit mer bekväma med det oväntade och fått större tålamod.

- Jag har blivit betydligt mycket mer ödmjuk inför livet och dess utmaningar, säger Anton.

Båda rekommenderar andra att åka ut som PMU-praktikanter.

- Det är en otroligt bra chans att få utforska en ny del av världen, livet och tron, säger Simon.

Trots utmaningar så överväger alla de positiva erfarenheterna, framhåller Anton.

- Ingenting blir som man tänkt sig, men det mesta blir väldigt bra.

Noomi Lind
PMU