- Min första patient var en person som jag hade känt under en längre tid. Jag hade aldrig skrivit ut medicin tidigare och det kändes väldigt bra att kunna hjälpa till, minns Chasokelas stolt.
Att utbilda sjuksköterskor är ett av de enklaste sätten att göra antiretrovirala mediciner (bromsmediciner) tillgängligt i avlägsna områden. Läkare Utan Gränser startade upp projektet under 2006, och det är ett enkelt och effektivt sätt att bekämpa hiv i Zimbabwe.
- Sjuksköterskorna är de enda som alltid är närvarande på vårdcentralerna. Att de har möjlighet att skriva ut bromsmediciner har hjälpt oss en hel del, säger Sibongile Bhebhe, en 42-årig kvinna som bor i Madona, 10 mil från Tsholotsho. Hon är hiv-positiv och började ta bromsmediciner 2013.
- Jag väntade länge på att läkaren skulle komma. Jag hade ingen möjlighet att ta mig till sjukhuset i Tsholotsho eftersom det ligger så långt bort, och jag hade inte råd att betala för transport.
Målet med projektet är att förbättra tillgången till antiretroviral behandling i avlägsna områden. Det är ett enkelt initiativ som bygger på att utlokalisera kompetens. Tanken är att sjukvårdspersonal som befinner sig långt från sjukhusen ska bli mer självständig och ha större möjlighet att behandla patienter med hiv.
Att göra vården tillgänglig för så många som möjligt är en av de största utmaningarna för länder som har drabbats hårt av viruset. Enligt WHO minskar bromsmediciner risken att viruset överförs med 96 %. De senaste siffrorna från hälsoministeriet i Zimbabwe indikerar att 72 % av landets vuxna, och 43 % av de barn som behöver behandling får tillgång till det.
Att förflytta vården närmre patienter
- Det är viktigt att mediciner och resurser hamnar hos de patienter som verkligen behöver det – de som är mest utsatta och som inte har tillgång till sjukvård, förklarar Guiomar Hernández, koordinator för Läkare Utan Gränsers projekt i Tsholotsho.
- Patienternas situation har verkligen förbättrats sedan projektet startade 2006. Dels för att vi har genomfört fler tester men också för att det är lättare att fortsätta ta sin behandling. Väntelistorna för bromsmediciner har minskat rejält och patienterna känner sig mer omhändertagna, säger Philimon Mgnui, sjuksköterska i Tsholotsho.
Man uppskattar att ungefär en halv miljon vuxna och 150 000 barn lever med hiv i Zimbabwe. Vi har jobbat med olika strategier under flera år för att bistå med vård i stora glesbefolkade områden.
På sjukhuset i Tsholotsho jobbar bara en läkare. Distriktet är uppdelat i 18 vårdområden, och vissa har en befolkning på 17 000 personer.
- Att få transport från landsbygden till Tsholotshosjukhuset kostar ungefär 40 kronor, något som många patienter inte har råd med, förklarar Hernández. Tack vare vår nya strategi kan många få vård i hemmet eller på vårdcentraler i närheten av deras hem, istället för att behöva ta sig till avlägsna och svårtillgängliga vårdinrättningar.
En fråga om utbildning
Över trettio sjuksköterskor, både kvinnor och män, täcker sjukvården i Tsholotsodistriktet och närvarar på utbildning två gånger om året. De får teoretiska och praktiska kurser och lär sig bland annat att identifiera patienter med symptom och att utföra hiv-tester, undersökningar och diagnoser. I utbildningen ingår också behandling av hiv-relaterade infektionssjukdomar som tuberkulos och hjärnhinneinflammation samt utbildning i klinisk uppföljningsvård.
- Tillsammans med våra kollegor har vi utvecklat ett protokoll som sjuksköterskorna kan följa när de diagnostiserar en patient med hiv. De som vi har utbildat kan göra i princip allting som handlar om att hantera hiv-positiva patienter, förklarar Guiomar Hernández.
Det första utbildningsprojektet startade 2006 på fyra vårdcentraler i Tsholotsho. Alla dessa vårdcentraler låg långt från sjukhuset och hade en hög andel hiv-positiva patienter. Vi ansvarade för utbildningen och följer upp och besöker vårdcentralerna varje vecka.
- Vi såg att personalen gradvis blev mer bekväm med att hantera patienterna. Om de skulle känna sig osäkra på en patient kan de schemalägga återbesöket på samma dag som Läkare Utan Gränsers besök, så kan vi göra undersökningen tillsammans. Det har varit väldigt spännande att se hur motiverade personalen på vårdcentralerna är. De ser verkligen till att utnyttja vår närvaro, eftersom de kommer att behöva hantera situationen själva framöver, berättar Hernández.
Initiativet gynnar även andra inom personalen. Labbforskare, mikroskopstekniker, apotekare och flera andra yrkesgrupper har blivit mer självständiga tack vare projektet.
Sedan 2013 har vi gradvis överlämnat våra projekt i Tsholotsho till hälsoministeriet i Zimbabwe.
- Projektet är intressant eftersom kunskapen finns kvar oavsett om vi är där eller inte, vilket är huvudanledningen till att många patienter i Tsholotsho mår allt bättre, avslutar Hernández.
