Klockan är tolv och skolan har just slutat. Novemberluften är kylig, tårgasen från gårdagens sammanstötning hänger kvar i de smala gränderna.

Bara några hundra meter bort ligger bosättningen Beit El, bevakad av israelisk militär med skottsäkra västar och maskingevär. Mohajed och hans klasskamrater kastar stenar mot soldaterna ibland, och de svarar med tårgas, skottsalvor och arresteringar. Flera palestinier har dödats här.

Soldaterna provocerar oss hela tiden. Vi måste få ur oss vår ilska, säger Rimah, 14 år.

– Jag vet att det finns andra sätt att protestera på än att kasta sten. Men då måste man ha en lång utbildning, och det kostar pengar. Och vi har inga.

– Värst är det när soldaterna bryter sig in mitt i natten för att arrestera någon, säger Mohajed.

– Då är man livrädd! Men jag kommer nog också att hamna i fängelse en dag. Det gör nästan alla jag känner.

Många ungdomar vill berätta för oss svenska besökare om hur det är att växa upp i dagens Palestina. Även här finns det internet och mobiltelefoner och man vet mycket väl vad som händer utanför Jalazone och Palestina.

– Ni i Europa gör skillnad på oss och fransmännen, säger en pojke med hetta. När Paris attackerades av terrorister blev det massor av protester. Men vi som bor här blir attackerade och fängslade hela tiden utan att ni reagerar.

Jalazone är ett av cirka 30 internflyktingläger i Palestina. Arbetslösheten är skyhög och fattigdomen påtaglig. De flesta familjer har en eller flera familjemedlemmar i israeliskt fängelse, ofta utan rättegång och dom.

– Jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans, säger Haneen, 20 år. Hon pluggar franska och var i Paris på stipendium en vecka förra året.

– Visst är det svårt här ibland, vi bor så trångt och den sociala kontrollen är stenhård. Men vi har en fantastisk sammanhållning och hjälps åt med allting.

Framtiden? Vad drömmer ni om? Och hur påverkas ni av det skärpta läget efter konflikterna kring Tempelberget, det fortsatt brutala kriget i Syrien och framgångarna för IS?

Haneen och hennes väninnor Aila och Nomour talar engagerat. Om att länderna i väst ser palestinier som terrorister och inte som människor, och än mer så efter framgångarna för IS, att israeliska soldater dödar ungdomar som protesterar mot ockupationen utan att omvärlden reagerar, att det inte finns något hopp för unga palestinier idag.

– Vi ser bosättarna varje dag, de bor på vår mark och har soldater som försvarar dem, säger Aila, som har pluggat engelsk litteratur och är nygift med en man från lägret.

– Våra tioåringar kan gripas och hamna i fängelse – men inte deras barn. Man bär på en sådan frustration över att våra liv ska se ut så här.

Om man tror på fred måste man skapa en omvärld där fred kan fungera, säger Ayed Atamawi

Den mycket patriarkala strukturen i Palestina är en annan utmaning för unga palestinier, betonar Ayed Atamawi, 28 år. Han försökte engagera sig i Fatah-partiets ungdomsråd när han pluggade engelska på universitetet. Alla i ungdomsrådet var män över 50 år och flera var över 70 – och ingen ville lämna sin plats, berättar han.

– Jag slogs för att få in studenter i ungdomsrådet – men misslyckades. ”En dag äldre – ett år klokare” är det talesätt som råder här. Unga ska inte tänka självständigt utan bli kopior av de äldre. På så sätt hindrar man nya tankar och idéer att växa fram.

I dag arbetar Ayed med ungdomsgrupper på Palestina Peace Coalition/Geneva Initiatives kontor i Ramallah, som arbetar för fred i regionen och har stöd av bland andra Palmecentret. Ungdomarna får lära sig att uttrycka sina åsikter, lyssna på andra och respektera olika uppfattningar. Liknande grupper finns också i Israel. Det handlar om att skapa förutsättningar för att åstadkomma fred, understryker Ayed.

– Vi kämpar för demokrati på alla plan och dialog mellan generationer och över gränser. Om man tror på fred måste man skapa en omvärld där fred kan fungera. Annars finns det ingen framtid.

Agneta Carleson