Riksrevisionen riktade före jul skarp kritik mot Försvarsmaktens oförmåga att hålla upp till 2000 personer insatta i internationella och nationella insatser. En rad svåra militära konflikter och behovet att bemanna FN:s fredsfrämjande insatser aktualiserar frågan om utlandsstyrkan inför Folk och Försvars rikskonferens som startar i Sälen den 12 januari.

Trots femton års diskussion och uttalade ambitioner om ökad internationalisering av försvaret har utlandsstyrkan inte växt utan konstant varit omkring 850 personer per månad. Antalet har sjunkit de senaste åren och i dag befinner sig endast 500 svenska soldater i en internationell insats. Det är den lägsta nivån sedan tidigt 1980-tal.

Sedan mitten av 1990-talet har Sverige dessutom, med undantag för Liberiainsatsen 2004–06, nästan helt upphört att lämna truppbidrag till fredsfrämjande insatser ledda av FN. De senaste sex åren har i snitt färre än 30 personer per månad deltagit i sådana insatser. Det rimmar illa med tanken att FN-medlemskapet ska vara en hörnsten i svensk utrikespolitik.

Svenska soldater har gjort och gör viktiga internationella insatser i kraft av god utbildning, utrustning och ett rättighets- och jämställdhetsperspektiv. Med denna kompetens har Sverige även bidragit till att stärka hela FN-insatser.

FN och dess vice generalsekreterare Jan Eliasson har varnat för folkmord i Centralafrikanska republiken och vädjat om bidrag till en FN-styrka i landet. Också i Sydsudan, Demokratiska republiken Kongo och Mali behöver FN:s fredsfrämjande insatser bidrag från medlemsländerna.

Den nuvarande trenden måste brytas och Sverige åter bli ett land som engagerar sig också militärt för en säkrare värld – och därigenom stärka också Sveriges säkerhet. Försvarsberedningen har uttryckt att Sverige ska öka sitt deltagande i FN:s fredsfrämjande insatser. Den insikten måste omsättas också i praktiken.