När jag först fick frågan att skriva några rader om mitt liv som kvinna så trodde jag att det skulle bli enkelt. En kvinna som alla andra. Men sen slog det mig att berättelsen inte bara skulle handla om mig utan om många andra tibetanska kvinnor, som precis som jag lever i ett land som inte är deras. Men Indien är så nära ett hemland vi kommer. Jag är född och uppfostrad här och kommer antagligen att leva mitt liv här.

Sagovärld bortom bergen

Jag är andra generationens invandrare. Min pappa flydde över bergen från Tibet som barn. När jag var liten kände jag inte till något annat hem än det vi bodde i men pappa brukade berätta om livet på andra sidan bergen. Det blev som en sagovärld till slut, ett land med böneflaggor, jakar och snö. Ju äldre jag blev desto mer fick jag lära mig om Tibet och min kulturella identitet. Och till slut förstod jag också varför pappa aldrig byggde en toalett eller lagade de trasiga rören – han trodde att vi snart skulle flytta tillbaka till Tibet.

Jag lärde mig boxas

Jag växte upp i en av de största Tibetanska bosättningarna nära Bylakuppe. Vi hade inga iphones, datorer eller fickpengar. Jag minns min barndom som äventyrlig fylld av skratt och tårar, lek och bråk och mycket känslor. Mina föräldrar oroade sig för mig ibland och tyckte att jag var ett svårt barn. Pappa sa ofta att det hade varit lättare att uppfostra tio pojkar än att uppfostra mig. I vår kultur ska flickor vara fogliga och hjälpa till hemma. Till saken hör att pappa alltid behandlade mig och min bror lika. Medan de andra flickorna i bosättningen lagade chapatti och diskade tallrikar så lärde jag mig att boxas och läsa.

Indiska flickor måste ofta gifta sig som tonåringar och ge upp sin skolgång. Tibetanska flickor däremot uppmuntras att avsluta sina studier. Jag upplever att vi kan påverka när det gäller studier och giftermål. Och allt fler unga kvinnor väntar med att bilda familj för att de vill studera.

Olika villkor

Man kan se skillnad mellan tibetanska kvinnor som är födda här och de flyktingar som kommit hit nyligen. Många av dem känner sig sårbara och är oroliga för framtiden. På landsbygden i Tibet har de inte fått möjlighet att gå i skolan och när de kommer till Indien blir de ofta ekonomiskt beroende av släktingar.

Min vän har berättat att hon tycker att många ser ner på en ung kvinna som går ut och dansar och dricker, men aldrig om en man gör det. Det kan nog stämma. Jag tycker att det är dumt att dricka alkohol och röka för både män och kvinnor ur ett hälsoperspektiv.

Det blir bättre och bättre!

En viktig förändring bland tibetaner i exil är att mödradödligheten har gått ner sen fler kvinnor föder på sjukhus idag. De flesta väljer också att skaffa färre barn. Bara en generation bakåt så var det vanligt med fem till tio barn. Den här förändringen påverkar onekligen kvinnors hälsa.

Så ja, jag kan se att min generation kvinnor lever i mer jämlikt samhälle idag och att det bara kommer att fortsätta att bli bättre. Vi har flera kvinnliga ministrar och vem vet, framtidens Sikyong (premiärminister) kanske är en kvinna?  Man vet aldrig!

Ngawang Tenzin
Koordinator för barnavård, Hälsodepartementet vid den centrala tibetanska administrationen.