nyhet av Läkare Utan Gränser

I Mexiko är våldet ständigt närvarande

Läkare Utan Gränser vårdar en av de 91 000 migranter som under ett år passerar genom Mexiko för att ta sig till USA, en lång och farlig resa mot en oviss framtid. Foto: MSF
Varje år passerar drygt 91 000 personer genom Mexiko. Det är 91 000 berättelser om människor som lämnar Centralamerika i hopp om en ny framtid i USA. Emiliano Lucero arbetade ett år i Mexiko som medicinsk samordnare för Läkare Utan Gränser. Han har träffat några av dem som gett sig ut på den farliga resan.

Hur kommer det sig att Läkare Utan Gränser arbetar i ett land som Mexiko?

Trots de resurser landet har tvingas många människor genomlida extremt våld och har svårt att få tillgång till vård. Kriminella organisationer har brett ut sig över stora delar av landet med metoder och tillvägagångssätt som får allvarliga medicinska och humanitära konsekvenser för befolkningen. Vi försöker bemöta de behov som finns, samtidigt som vi försöker åstadkomma förändringar och engagera landets egna institutioner eftersom landets eget hälso- och sjukvårdssystem teoretiskt sett har kapacitet att möta behoven.

Vilka konsekvenser får våldet?

Å ena sidan finns direkta konsekvenser som mord, skadade människor, sexuellt våld, påtvingad flykt, kidnappningar, försvinnanden, trauman, tortyr och de psykologiska konsekvenserna. Å andra sidan försvåras tillgången till vård och akutvården är överbelastad, många förebyggande insatser har upphört eller också saknas fungerande vård på grund av brist på utbildad personal som ofta får dra ned på timmar, som rånas eller utsätts för hot i områden med mycket våld. Alla dessa faktorer påverkar patienterna som ser hur tillgången till vård minskar allt mer.

Vilka är det som migrerar och varför lämnar de sina hemländer?

De flesta är unga män från Centralamerika som reser ensamma och som är i god fysisk form, eftersom det är nödvändigt för att klara av en sådan resa. Men det finns även familjer, kvinnor och ensamresande tonåringar och barn.

De flesta av dem berättar att de är på flykt undan våldet i sina hemländer. Marginalisering, diskriminering och en framtid utan möjligheter förvärras av en miljö där våld är vardag (hot och gatugäng som rekryterar) och blir avgörande faktorer för beslutet att migrera. Målet är alltid USA och de ger sig iväg på den här resan eftersom det som de lämnar bakom sig är ännu värre.

Vad säger de om resan?

De berättar om lidande och om hur våldet ständigt är närvarande under resan, som kan pågå upp till två månader. Oftast åker de tåg genom Mexiko och ibland attackeras de av kriminella gäng. Gängen söker igenom deras saker, tar kläder och andra tillhörigheter, misshandlar, torterar och förnedrar. Det finns även fall av våldtäkt, både mot män och mot kvinnor. Sexuellt våld är vanligt, men eftersom det är tabubelagt så det är svårt att hitta dem som blivit utsatta.

Vilka sjukdomstillstånd lider de av?

Vi ser sjukdomar och skador relaterade till resan, som blåsor eller feber, eller skador som frakturer eller amputeringar som orsakats av att de fallit av tåg, utsatts för attacker eller kidnappningar. Det fysiska våldet, vare sig man drabbats som offer eller vittne, påverkar människor psykologiskt. Det finns även sjukdomar som denguefeber eller malaria.

Får de gratis vård i Mexiko?

I teorin är vården gratis för människor utan försäkring, men de flesta sjukhus tar ut olika avgifter. På grund av det kan många migranter inte gå till vårdinrättningar eftersom de tvingas betala avgifter som de inte har råd med.

Hur gör vi för att kunna bistå med vård till en sådan kringresande grupp av människor?

Till en början hade vi två mobila kliniker för migranter i tillfälliga boenden. Men när vi insåg att det här är en grupp som är utspridd över hela landet strukturerade vi om och började istället arbeta längs järnvägen. Nu har vi två baser; en i Lechería där vi har mottagning i en husvagn vilket gjort oss ännu mer mobila. Vi stannar vid tillfälliga boenden där migranterna brukar övernatta, matställen och vid järnvägsspåren. Eftersom migrationsrutterna förändras förflyttar vi oss till de platser där vi behövs mest. Vi har den andra basen i söder, i Ixtepec, där vår vårdcentral är precis vid järnvägen. Där bistår vi med primärvård och psykologisk hjälp.

 

De flesta migranter flyr våldet i hemlandet och resan genom Mexiko är inte lätt. Så här berättar några av dem som vi har träffat:

”Jag fick lift i en Toyotabuss och de sa att de skulle hjälpa oss korsa gränsen från Mexiko. Vi var sexton personer och en grupp polleros (smugglare). Vi attackerades på väg in till en ort som jag inte minns namnet på. Polleros har kontakt med lokförarna och ger dem cirka 4 600 kronor för att migranter ska få komma ombord. Vi tvingades på ett tåg. Jag tänker på det som ett bortrövande, eftersom jag inte ville gå på tåget och senare krävde de en lösensumma för oss. Jag hölls fången i 16 dagar nära Tenosique. Vi fick mat, men tilläts inte gå på toaletten. De tvingade oss att ge ut våra familjers telefonnummer och ringde sedan min svåger. De ville ha 2 300 kronor för att släppa oss. Så snart lösensumman var betald fick vi klara oss på egen hand i Boca del Cerro, utan kläder och efter att de misshandlat oss. Jag tillbringade en dag i bushen och tvingades gå hela natten för att nå en by som heter Ejido Emiliano Zapata. Där var det några som hjälpte mig och tog mig till närmaste sjukhus. Jag lämnade in ett klagomål om händelsen och återvände till Guatemala. Jag kom tillbaka hit två veckor senare och fick ett humanitärt visum som redan har löpt ut. Nu lever jag på gatan."

En 33-årig patient från Honduras berättade för våra team hur hon klev på ett tåg tillsammans med sin make i Tierra Blanca. Hon såg hur några kriminella klev på samma tåg, men när hon ville kliva av tåget var det för sent. Hon blev bortförd och tvingades på ett tåg till Lechería där hon hölls fången två dagar i ett hus. Hon våldtogs både i huset och på tåget. Till sist lyckades hon rymma och tog sig till ett skydd i Huehuetoca. Hon vet inte hur det gick för hennes man eller var han är.

”I Medias Aguas blev vi misshandlade av sex polismän. Vi tvingades återvända till Ixtepec eftersom jag hade ont. Vi tog oss till sjukhuset för att få vård, men de såg inte ens åt vårt håll eftersom vi var migranter. De sa att vi var tvungna att ha med oss någon, en sponsor. Min vän bad dem hjälpa mig. Jag låg på golvet två timmar och utslagen av smärta, men ingen ville hjälpa mig. Till sist sa en kvinna i väntrummet argt till läkaren att ”den här mannen har väldigt ont, ska du inte hjälpa honom?” Då först fick jag vård.”

 

Taggar

Hälsa