Läkare Utan Gränser är den enda internationella organisationen på plats och det råder brist på såväl mat och vatten som boplatser för flyktingarna.

Vi har varit i Bitoye den senaste tre veckorna och har satt upp en primärvårdsmottagning. Med runt hundra undersökningar per dag så är väntrummet aldrig tomt. Kvinnor och barn är vanligast och de väntar tålmodigt på bänkar eller mattor under mangoträdet. En av dem har en bebis som är knappt en månad gammal. Hon berättar hur hon tvingats att fly barfota in i bushen med sina sju barn när milisen anti-Balaka attackerade hennes hemby Bocaranga. Vi känner igen hennes historia, alla kvinnorna som är etniska Fulanis berättar detsamma. Deras män är antingen döda eller gömmer sig fortfarande i bushen med de få djur som de har kvar.

 - Jag har aldrig sett det här förut, säger läkaren Aaron Zoumvournai. Han har lett undersökningarna vi har gjort för att bedöma situationen i Bitoye, Goré och Sido som är de tre platser där flest flyktingar kommer in från Centralafrikanska republiken. Han beskriver skadorna som flyktingarna, de flesta från Bangui, har: ärr på barnens huvud av macheteshugg, en liten flicka hade fått två fingrar avskurna med en sax ”som påminnelse”, flera skottskador och märken efter tortyr.

Patienter vittnar om våld

Aaron Zoumvournai berättar en annan patients historia från Bitoye hälsocentral. Han blev senare förflyttad till sjukhuset i Baibokoum:

 - Han kom från en by i Bouarområdet. Den dagen var han ensam hemma när anti-Balaka attackerade hans by. De tände eld på hans hus. Han lyckades ta sig ut genom ett fönster. Men samtidigt som han sprang därifrån såg han hur minst fyra personer stacks till döds med machetes och han undrade hur många som bränts inne i sina hem.

Mannen togs senare till fånga av anti-Balaka:

 - De beordrade honom att lägga sina fötter på en glödhet metalltunna och hotade att döda honom om han inte gjorde som de sa. När de inte längre tyckte att det var roligt att tortera honom, så gick de.

En äldre man råkade passera och hjälpte honom att ta sig till sidan av vägen där han så småningom plockades upp av en lastbil som passerade.

 - Han vet inte hur det gick för sin familj, men har inte så mycket hopp om att de har överlevt, säger Aaron Zoumvournai.

Hungriga och utsatta

I Goré är 6 000 människor inklämda i och runt ett gammalt sjukhus. Många av dem kommer ursprungligen från Bossangoa. De sover ofta direkt på marken eller i tillfälliga skydd som de har byggt med hjälp av grenar och höftskynken eller slöjor. Regnsäsongen börjar snart i området. Det kommer att svepa bort allt. En äldre man stoppar vårt team. Han kom samma morgon till fots från gränsen. Längre fram kommer en kvinna fram med sin lilla bebis på armen. Barnet föddes för tidigt och kan inte amma.

 - Den här bebisen är hungrig, berättar Francis Koné som är vår läkare i Tchad. Det visar sig att bebisen inte fått något att äta på två veckor och men har ändå mirakulöst lyckats hålla sig vid liv.

I Sido är det ännu värre eftersom hela 13 000 flyktingar har slagit sig ned här, bara några hundra meter från gränsen. För tre dagar sedan eskorterades 3 500 människor hit av den Tchadiska armén i den åttonde och sista konvojen. Kaltouma var en av dem. Hon tvingades fly från byn Yaloke för mer än sex veckor sedan när den attackerades av anti-Balakas styrkor. Hon gömde sig i bushen med sin äldsta som är 13 år och sina ett år gamla tvillingar. Tjugo människor i hennes familj är försvunna sedan attacken, bland dem hennes man och åttaårige son.

Tack vare hjälp från släktingar i Bangui fick hon veta att den franska armén skulle komma och eskortera dem från moskén i Yaloke till flygplatsen i Bangui. Efter tre veckors väntan lyckades hon kämpa till sig en plats på den tchadiska arméns lastbilar. Hon byter plats på tvillingarna som hon ammar samtidigt. Hon sätter sig ned under ett träd nära vårt sjukhus tillsammans med de andra flyktingarna. Ingen av dem har tidigare satt sin fot i Tchad.

 - Vi är till hundra procent centralafrikaner, säger hon.

Rättslösa flyktingar

Men ändå finns inte FNs flyktingkommission (UNHCR) här för att hjälpa dem. De lokala myndigheterna gör allt de kan för att hantera krisen och lugna ned en del av de konflikter som uppstått mellan lokalbefolkningen och flyktingarna, men de har inte tillräckliga resurser. Läkare Utan Gränser är den enda internationella organisationen på plats i Sido:

 - Så länge som de här familjerna inte kan söka asyl i Tchad så har de inte ”flyktingstatus” och har därmed inte rätt till UNHCR:s flyktinghjälp eller så kan de ofrivilligt skickas till en plats där ingen alls kommer att hjälpa dem, säger Sarah Chateau, landansvarig i Tchad.

 - Närmare hälften av alla flyktingar som jag har träffat säger att de är hungriga. Man behöver bara gå runt i gränderna där flyktingarna har slagit sig ned så kan man se med egna ögon effekten av matbristen, säger Antoine, vår läkare i Sido.

Men mat är inte det enda problemet, det finns bara 20 latriner, 300 tält och fyra platser för att hämta vatten för de 13 000 människor som för närvarande bor där. I slutet av mars inleds regnsäsongen och regnen kommer att svepa bort de tillfälliga skydd som har byggts upp. Risken för epidemier är överhängande eftersom det långt ifrån finns tillräckligt med sanitetsanläggningar. Nöden gör att de mest utsatta kvinnorna tvingas in i prostitution för att kunna ge mat till sina barn.

 - Det är absolut nödvändigt att dessa människor som har flytt våldet för att rädda sina liv erkänns som flyktingar, och att de omedelbart får internationell hjälp här i form av mat, tält, vatten och sanitet. Det som händer just nu i södra Tchad är oacceptabelt, säger Sarah Chateau.