Det är lördag som är den riktiga vilodagen här. Idag söndag är många affärer öppna och trafiken är livligare än igår. Uppemot en halv miljon invånare lämnade huvudstaden som följd av jordbävningen men sedan några veckor har folk sakta börjat återvända. Vi korsar bron över floden Bagmati och hamnar i trafikvimlet.
Här syns skadorna efter jordbävningen mycket mer än i vårt kvarter uppe i Jawalakhel. Osökt hamnar vi snart på ett tempelområde. Guden Shivas bärare står kvar ensam och beskådar förödelsen. Av templet finns bara högar med tegelstenar. Tempelområdet är tomt så när som på ett par vakter. Men man ser att arbetet med att sortera kaoset har börjat. Byggjobbarnas hjälmar ligger på statyns sockel och någon har börjat sortera tegelstenarna.
Hundra meter därifrån ett nytt tempel och nya ruiner. En pluton ur den nepalesiska armén är i full färd med att säkra området och flytta på rasmassor. Vi förvånas över att husen alldeles intill står kvar trots sina skrangliga konstruktioner. Det mesta här är byggt i tegelsten när armerad betong hade behövts.
Vi ser dock att flera av intilliggande husen har djupa sprickor i muren och ser livsfarliga ut. Efter en kvart har vi kommit fram till Katmandus Durbartorg, stadens medeltida pärla. Det gamla kungliga palatset har lidit stora skador, fasaden har rasat och visar byggnadens innanmäte. På Basantapurtorget står enkla provisoriska tält. Det är varmt nu tidigt på eftermiddagen och tältdörrarna är uppslagna. På marken ligger presenningar och pallar som man lägger madrasser på. Snart kommer monsunregn och det är viktigt att hamna lite ovanför marken.
Kvinnor sitter i halvcirklar skapande provisoriska hushåll, barn leker bland tälten, ungdomar står samlade runt en solcellsdriven mobilladdarstation. Stämningen är till synes god. En skör normalitet råder. Vi förstår inte hur man lyckas skapa den trots ringa tillgång på rinnande vatten, riktiga toaletter med mera. Det är beundransvärd i våra ögon.
Fotvandringen fortsätter bland fler förstörda tempel. Många nepaleser vandrar också bland ruiner, en del fotande med sina mobiler. Jag försöker läsa av deras ansiktsuttryck. De verkar oberörda och ibland nästan glada. De måste vara i chockfasen och de tror helt enkelt inte sina ögon, tänker vi. Sanningen om deras kulturskatts undergång har inte sjunkit in.
Eller så är det tron på alltings förgängelse men också uppståndelse som sänker tillförsikt? Vid offerstället tillägnat Bhairava – ”den förskräcklige” som associeras med död och förstörelse och som är en av Shivas många skepnader – står folk och köper minatyrkorgar med blommor och ljus som offras till guden. Vi ser två äldre kvinnor med mycket ledsna och trötta ansikten. Mannen som lägger fram offergåvorna framför Bhairavas staty ser också tagen ut. Men vad vet vi egentligen?
Vi går vidare och hamnar strax på köpgatan med nepalesiska schalar, handsydda väskor, färggranna tryck och Buddha, Shiva, Ganesh och Parvati statyetter i mässing. Den stadsdelen tycks mer välbehållen men noggrannare beskådande avslöjar allvarliga sprickor i fasaderna.
Det är mycket trångt på gatan och sidogränderna är ibland så smala att två personer kan inte gå om varandra. Vart springer man i ett sådant läge vid ett kraftigt efterskalv? Vi vill inte tänka på det utan går vidare. Vi lockas av en vacker port som bevakas av två rytande lejon. Den leder till en innegård och ett indiskt tempel. Det luktar rökelse och vardagsliv.
Husen runtomkring är bostadshus och det heliga och profana finns sida vid sida. En grupp äldre kvinnor sitter på bänken och pratar, ett gäng barn och ungdomar spelar kort, en hundägare försöker få pli på sina hundar, en man bygger upp en eldstad och två kvinnor skivar grönsaker till en risgryta. Det verkar som att de ska laga mat för hela gården.
Jag imponeras av hur kvinnan handskas med kniven som hon håller mellan tårna och snabbt snittar rättika i jämna skivor. Jag får ta ett foto och hon berättar på nepalesiska , ledsagande sin berättelse med uttrycksfulla gester, om sin upplevelse av jordbävningen. Jag förstår att hon kände skräck, att hon grät, att hon och grannar inte vågar sova inomhus på grund av ångest – hon visar hur hon brukar hyperventilera.
Vi sitter kvar en stund på gården och upplever ljuden och dofterna. Mannen har hunnit tända elden som lyser allt kraftigare i det som snabbt blir natt. Den stora grytan kommer snart att puttra. Må de alltid uppleva en stilla kvällsvard.
Peter Butor
Peter Butor är psykolog och har bred erfarenhet inom krishantering genom bland annat arbete med krigsveteraner och personalfrågor inom försvarsmakten. Han är utsänd av Svenska kyrkan till Nepal i fem veckor. Peter har tidigare varit utsänd på liknande uppdrag för Svenska kyrkan i samband med jordbävningen på Haiti 2010.
Läs mer om våra insatser i Nepal >>
Följ oss på Facebook och Twitter
