Det är hennes andra uppdrag för Läkare Utan Gränser. Johanna är ansvarig för vården på sjukhus, mottagningar, vaccinationer, förlossning och behandling av undernäring på de tre flyktinglägren med 29 000 invånare i västra Etiopien.

Flyktingläger

När jag första gången från den skumpiga rödgula lervägen skymtade flyktinglägret var det nästan som en romantisk målning. Inga vita tält men ändå rad efter rad av hyddor prydda med grästak, som små legobitar prydligt utsatta över kullarna. Morgondimman höll på att skingras över fälten av meterhög sorghum, mörkgröna mangoträd och betande getter.

Detta skulle bli min arbetsplats under de kommande sex månaderna. Såklart visste jag att bakom den prydliga ordningen och nästan idylliska bakgrunden kämpade många för sin överlevnad. Men ibland är det skönt att vara lite romantiserande och extra positiv, jag tror att det går lättare då.

Mässlingen

Under mina två första veckor kom det in en 1-årig bebis med feber, knottriga utslag, hosta och rinnande näsa. Det är typiska symptom för mässling och ett utbrott kan vara katastrofalt för ett flyktingläger. Inom loppet av några dagar fick vi in fler och fler fall och hela barnavdelningen på sjukhuset fick flytta för att göra plats åt alla patienter som behövde isoleras.

Vi planerade, beställde vacciner, utbildade personalen och gav information till alla förskolor, skolor och ledare inom flyktinglägret. Tre veckor senare fick vi svaret att inget av de första proven vi sände kunde påvisa mässlingen, troligen var det röda hund. Vilket arbete i onödan tänkte jag först, men det kunde lika gärna varit tvärtom och det är bättre att planera en gång för mycket än för lite. Nu är vi alla fall förberedda inför ett utbrott.

Tvillingar

Toma och Atom föddes efter nio månaders graviditet men vägde bara knappt 1 300 gram. De skickades först hem för att de hade börjat amma, men fyra dagar senare dök de upp på vår barnavdelning med variga utslag över hela kroppen, lågt blodsocker och bara 34°C i temperatur. Vi kämpade med värmelampor, matning i sond, antibiotika och blodsockerkontroller.

Deras mamma var fantastisk på att ta hand om dem och hon berättade att det var det tredje tvillingparet hon hade fött – och alla levde. Sakta börjde de bli allt starkare, gå upp i vikt och det krulliga håret växte allt mer. Förra veckan såg jag dem för sista gången, då vägde båda över 2000 gram och var två aktiva små bebisar. Jag kommer nog aldrig glömma dem och deras fantastiska mamma.

Krig

Jag hör och ser på nyheterna om kriget i Sydsudan, vilket inte är långt härifrån. Det är lätt att föreställa sig hur oroliga de sydsudanesiska flyktingarna måste vara när de hör om striderna i deras hemtrakter. Varje vecka kommer det ett antal flyktingar från Sydsudan vandrandes hit. De berättar att de har gått i flera dagar, sovit ute under bar himmel och kämpat med värmen och för att hitta vatten.

Hela tiden hör vi rykten om att flera tusen människor är på väg hit, men än så länge har de flesta istället korsat gränsen till Etiopien i en annan region längre söderut. Vi har skickat dit många ur vår personal för att ta hand om alla nyanlända. Från en dag till en annan kan dock allting förändras, det är svårt att veta i förväg om flyktvägar ändras. Men vi är förberedda och jag har många gånger kontrollerat att vårt medicinska förråd med akutläkemedel är uppdaterat för att snabbt kunna sätta upp en mobil klinik ifall det behövs. Jag hoppas att kriget istället tar slut.

Vardag

Att höra syrsorna spela om kvällarna- det är verkligen Afrika för mig. Grannens ko som ihärdigt muar och väcker mig varje morgon har snabbt blivit min nya väckarklocka. Att duscha från en spann i sex månader, det känns helt okej. Nu för tiden suckar jag inte heller längre när strömmen går, för jag bär alltid med mig min pannlampa. Men när jag förra veckan gick in i duschen och det satt en 15 cm stor spindel på väggen, då blev det för mycket.  Muhammed, vår vakt, bara skrattade, tog lite toalettpapper och fångade den enkelt. Allt är inte vardag ännu.  

Julafton

Tisdagen den 7:e januari var det den etiopiska julaftonen! Vår etiopiska personal hade inhandlat ett får som stått och bräkt alldeles bakom vårt hus i tre dagar (han visste nog vad som skulle hända). Väl slaktat och tillagat med berberi (etiopisk kryddblandning) i olika såser och tillhörande injera (etiopisk surdegspannkaka) firade vi vår andra julafton på bara två veckor. Tigist, en av sjuksköterskorna, ledde sedan en kaffeceremoni där man enligt tradition ska dricka tre koppar starkt nymalt kaffe. Kaffet är nyrostat och sedan stött i en stor mortel och om ni undrar så doftar det fantastiskt gott!

Verklighet

Nu efter snart fyra månader känns ordet romantiskt väldigt malplacerat i samma mening som flyktinglägret, men fortfarande ser jag ändå fram emot bilturerna och särskilt den där första skymten av lägret i morgondimman. Men när jag träffar patienter och hör deras historier om flykt och krig, hur de gömt sig i skogen och fött barn på bara en filt ute på ett fält, då kommer verkligheten i kapp.

Även om det här i lägret finns förskolor, skolor och tillgång till gratis sjukvård, det utdelas matransoner och nyligen har startats yrkesskolor, så är det ingen framtid. Jag läste nyligen igenom några CV för nya tolkar där flera hade skrivit, ”född i Sherkole flyktingläger”, det kändes sorgligt. Jag hoppas verkligen att några av alla  flyktingar häromkring får en chans att återvända till det som var deras hemland.”