Tillgången till mark och bostad är en fråga som hör ihop. Det handlar inte alltid om tillgång till större landarealer för jordbruksändamål. Särskilt i städerna handlar det mer om mark att kunna bygga boende på. Är marken du bygger på tryggad möjliggörs investeringar, hur små de än må vara, i det egna boendet. Mark erkänd av myndigheterna för bostäder betyder också att samhällsservice följer.

Löftet gavs av President Geingob och verkar av allt att döma inte vara tomma ord. Redan tre dagar senare besökte presidenten själv kommuner för att undersöka frågan om tillgänglig mark. För att uppfylla löftet kommer staten eventuellt behöva konfiskera mark av stora privata ägare.

Om den politiska viljan håller i sig kan landlöshet i Namibia snart vara ett minne blott. Presidenten har beordrat kommunen i huvudstaden att utplåna slumkvarteren genom att bygga ordentliga hus. Människor kommer ombes att temporärt flytta ut ur sina plåtskjul medan kommunen förvandlar deras tidigare bostäder till något som är mer värdigt att kalla ett hem.

Sydafrikaner har liknande erfarenheter som tyvärr sällan leder till bostäder. I till exempel Kapstaden har människor förflyttats till så kallade temporära bostadsområden. Där verkar den politiska ambitionen dock stanna och områdena blir permanenta. Löftena om säkerhet, sanitet, el, vatten och ett tryggare liv förvandlas till en tillvaro kantad av social- sanitär, och ekonomisk ohälsa.

Men Namibia är inte Sydafrika. Den namibiska regeringen infriar i långt högre grad sina löften om samhällsförändring. I gengäld till presidentens eftergift har AR också lovat att mobilisera arbetskraft på volontär basis för att hjälpa reformen framåt.

Agnes Nygren
Kommunikatör, Afrikagrupperna Johannesburg