Vi lever i en tid där var tredje kvinna kommer att utsättas för våld någon gång under sin livstid. Sexuella övergrepp ökar i konfliktdrabbade länder, makthavare stramar åt stödet till SRHR-program, tillgång till säkra preventivmedel och äventyrar aborträtten. Civila och mediala röster tystas systematiskt ner och får mindre svängrum i sitt påverkansarbete. Det är i denna verklighet som kvinnor, hbtq-personer och andra marginaliserade grupper får betala det högsta priset med den egna kroppen och egenmakten som valuta. För att bekämpa förtryck tror vi på en feministisk ihärdighet, solidaritet och stöd till organisationer som kämpar mot patriarkala normer.

I Namibia arbetar Afrikagrupperna med Women’s Leadership Centre (WLC) som mobiliserar kvinnor och visar prov på hur den personliga berättelsen gör skillnad. WLC arbetar med att främja kvinnors rättigheter och skildrar kvinnors personliga herstories. Arbetet tar avstamp i feministiska värden och genom att publicera, föra dialog kring och synliggöra kvinnors narrativ skapar de motståndskraft, morgondagens ledare och självförtroende hos kvinnor i utsatta delar av landet. Genom att arrangera samtal, poesiworkshops, musik- och teaterproduktioner och andra kreativa plattformar bidrar de till avgörande informationsutbyten där de personliga får vara politiskt.

Lång väg mellan konstitution och vardag i Namibia

Vid en första anblick ser förutsättningarna för jämställdhet i Namibia relativt goda ut. Landet klassas idag som ett medelinkomstland med höga placeringar på diverse rankningslistor. I 2018 års Global Gender Gap (GAP) landar Namibia på tionde plats i världen, vilket är högt på den afrikanska kontinenten. Namibia har sedan frigörelsen från tysk och sydafrikansk ockupation format en progressiv konstitution som lovar stort om icke-diskriminering: lagar mot ofrivilliga giftermål och regler om samtycke, lagar mot våldtäkt och könsbaserat våld.

För att bekämpa förtryck tror vi på en feministisk ihärdighet, solidaritet och stöd till organisationer som kämpar mot patriarkala normer.

I konstitutionen står det att en alltid ska beakta det faktum att kvinnor traditionellt sett drabbats av särskild diskriminering och kvinnor måste kunna spela en likvärdig och effektiv roll i politiska, sociala, ekonomiska och kulturella sammanhang. Namibia har vidare antagit en nationell handlingsplan för jämställdhet som understryker vikten av att kulturella ritualer aldrig får strida mot mänskliga rättigheter. Namibia har också signerat en rad konventioner som SADC:s jämställdhetsprotokoll (SADC = Southern African Development Community), Maputoprotokollet och FN:s säkerhetsråds Resolution 1325.

Trots löften saknas idag praxis och en vardag för kvinnor som överensstämmer med konstitutionen. Även om Namibia räknas som ett medelinkomstland har de stora inkomstklyftor och en hög arbetslöshet. Klasskillnaderna är tydliga där en liten förmögen elit håller upp en samhällsbild som kommunicerar stabilitet. Det är också en anledning till att bidragsgivare åkt hem vilket återigen slår hårt mot civilsamhället och det rättighetsbaserade arbete som görs för kvinnor, hbtq-personer, hiv-positiva, tvångssteriliserade, sexarbetare, droganvändare, minoritetsbefolkningar och andra utsatta grupper i Namibia.

Trots löften saknas idag praxis och en vardag för kvinnor som överensstämmer med konstitutionen.

Kolonialismen lever kvar i människors vardag och erfarenheten av förtryck är fortfarande starkt sammanflätat med ras- och klasskillnader och kulturellt djupt rotade mönster

Kulturella sedvänjor kan utgöra hinder för kvinnors egenmakt

WLC definierar kultur som en produkt skapad av människans föreställningar, en produkt som är föränderlig, särskilt om den möter tillräckligt mycket motstånd. Kultur har olika mening beroende på vilken folkgrupp du tillhör och kan såklart föra med sig även goda traditioner som sång, dans och gemenskap. Men samtidigt kan kulturella sedvänjor kränka kvinnors rättigheter och än idag förekommer ritualer som utsätter vissa kvinnor för fara.

– Förra veckan närmade sig en ung kvinna mig och bad mig skära henne, annars kommer hon inte att kunna gifta sig. Hon berättade för mig att en man vill känna ärren på kvinnorna han sover med, hur skulle han annars veta att det är en kvinna han sover med? berättar Berithar Sitali-Mapenzi som arbetar för WLC i norra Namibia.

– Förra veckan närmade sig en ung kvinna mig och bad mig skära henne, annars kommer hon inte att kunna gifta sig.

Att skära i kvinnors kroppar är en del av en ritual som kallas Sikenge och sker i samband med kvinnans första menstruation. Kvinnor isoleras under en tid med äldre kvinnor från samhället där syftet är att lära sig sin roll och visa respekt för sin man och äldre familjemedlemmar. Under den ceremoniella perioden finns också en tradition av att skära i kvinnors hud för att skapa ärrbildningar, något som ska attrahera män under sex. Berithar Sitali-Mapenzi som arbetar för WLC beskriver riterna som skadliga inslag i en annars sprudlande kultur.

– Vi vill inte förändra vår kultur, vi vill bara uppmärksamma lokalsamhällena här på dessa riter, som skadar mer än bidrar till vår kultur. Vi arbetar också aktivt med att informera om hur vissa av dessa riter kränker de mänskliga rättigheterna, förklarar Berithar som aktivt åker runt i olika byar och informerar och pratar om kvinnors rättigheter.

Andra ritualer är hemgift och Malobolo som betyder brudens pris. Mannens familj betalar en summa pengar i utbyte mot kvinnan. Kuomisa Busali innebär torrt sex där man torkar ut slidan före samlag med hjälp av tyger, örter, stenar, salt, babypuder eller kemikalier för att samlaget ska bli mer njutbart för mannen. Det gör såklart sex smärtsamt för kvinnan och ökar risken för hiv då man inte kan använda kondom och livmoderhalscancer då det ofta blir skador på slemhinnorna.

Kulturella riter går hand i hand med hög prevalens av hiv

Det är viktigt att poängtera att dessa riter inte drabbar alla kvinnor. Men det är också viktigt att diskutera att ritualerna är starkt kopplade till mannens kontroll och kvinnans femininitet. Kvinnor förbereds för ett liv underordnad mannen, utvärderas av samhället och tvingas inte sällan till ett äktenskap hon inte valt själv.Detta visar på en patriarkal struktur vi kan se i många delar av världen, där kvinnor ska finnas till förfogande för mannens välmående, inte njuta av sin sexualitet och blir snuvade på sina egna beslut.

Det är viktigt att poängtera att dessa riter inte drabbar alla kvinnor. Men det är också viktigt att diskutera att ritualerna är starkt kopplade till mannens kontroll och kvinnans femininitet.

Inte sällan hamnar kvinnor också i ekonomiskt underläge och tvingas vara kvar i en relation eller söka sig till sexindustrin. Att utsättas för sexuella sedvänjor ökar vidare hiv-prevalensen och risken för oönskade graviditeter, en stark korrelation som Berithar kunnat se i sitt arbete i Zambeziregionen. Idag lever cirka 15 procent av kvinnorna mellan 15–49 år i Namibia med hiv och prevalensen är avsevärt högre i Zambeziregionen där den 2010 uppmättes till nästan 47 procent hos kvinnor mellan 25–49 år.

Att inte erkänna dessa riter som straffbara övergrepp i Namibia bekräftar den långa vägen mellan lagstiftning och implementering. Lagen lovar att kulturella riter inte får strida mot mänskliga rättigheter, men verkligheten Berithar beskriver berättar något annat. Kanske vill man behålla en fin plats på en lista eller så vill man helt enkelt inte se hur situationen för kvinnor ser ut i vissa delar av landet.

I partnerskap för en feministisk mobilisering

Women’s Leadership Centre fortsätter ihärdigt sitt arbete för kvinnors rättigheter i Namibia, fria från stigmatisering och med tillgång till sina egna beslut. Detta är ett arbete som behöver genomsyra hela samhället: sociala normer, lagstiftning, ekonomi och traditionella samhällsstrukturer. De skapar slagkraftigt underlag genom kreativa metoder med exempelvis poesi för att utbilda kvinnor, makthavare, traditionella ledare, poliser, sjukvårdspersonal, män och pojkar. WLC är därför en avgörande kraft i denna mobilisering.

Att inte erkänna dessa riter som straffbara övergrepp i Namibia bekräftar den långa vägen mellan lagstiftning och implementering.

I samband med internationella kvinnodagen har vi denna veckan valt att lyfta kvinnliga röster från organisationen och deras dikter. Följ de feministiska berättelserna genom inlästa versioner och hylla deras sanningar på vår Instagram. Stöd gärna vårt arbete för ett mer jämställt Namibia genom att bli månadsgivare eller swisha valfri summa till 900 33 77.

Anna Nordstrand, Afrikagruppernas policyrådgivare inom SRHR