Ett antal riksdagspartier gjorde i förra veckan ett utspel kring att barnkonventionen som lag skulle möjliggöra att islamsk rätt tillämpas i Sverige. Det är en missuppfattning som vi härmed vill reda ut och förklara.
Anledning till utspelet är en skrivelse i artikel 20 i barnkonventionen, gällande barn som berövats sin familjemiljö. I texten omnämns kafalah enligt islamsk rätt som ett exempel på placeringsform. Om man läser hela artikeln blir det dock tydligt att barn som är i behov av omvårdnad utanför hemmet ska placeras enligt bestämmelserna i nationell lagstiftning, det vill säga svensk speciallagstiftning på området. Det står uttryckligt i texten att staterna ska i enlighet med sin nationella lagstiftning säkerställa alternativen för omvårdnad.
Enligt svensk nationell lagstiftning har vi detaljerade bestämmelser för hur barn ska placeras enligt socialtjänstlagen och lagen för vård av unga (LVU). Kafalah är ingen placeringsform enligt vår nationella lagstiftning och kan alltså inte åberopas vid beslut om placering av barn.
Det har även uttryckts en oro för att bestämmelsen säger att vid val av boende ska hänsyn tas till barnets etniska, kulturella, religiösa och språkliga bakgrund. En barnets bästa bedömning (barnkonsekvensanalys) ska alltid göras i varje enskilt fall utifrån de placeringsformer vi har enligt nationell lag. Hänsyn till barnets kultur och religion ska givetvis tas men gäller följaktligen vid val av de alternativ som finns tillgängliga.
Enligt de lagar och förordningar som gäller i Sverige så ska barn som inte kan bo hos sina föräldrar i första hand placeras med släktingar eller andra närstående om det är förenligt med barnets bästa, sedan familjehem eller i sista hand på institution (HVB-hem). Placeringen är ett formellt beslut och ska utgå från en individuell prövning med barnets bästa som utgångspunkt och andra faktorer ska vara noggrant övervägda.
Läser man övriga delar av barnkonventionen ser man också att andra hänvisningar görs till barns rätt att utöva sitt eget kulturliv, utöva sin religion och använda sitt eget språk (till exempel artikel 30). Det gäller alla religioner och kulturer och är en grundläggande mänsklig rättighet oberoende av placeringsform för barn som ska placeras.
I det här sammanhanget är det viktigt att påminnas om att barnkonventionen är en internationell konvention som är skriven för att kunna tillämpas i alla världens länder. Konventionen har nästintill universell giltighet (gäller i alla världens länder utom USA). Det förklarar vissa språkbruk och för oss ibland främmande hänvisningar.
Barnkonventionen ska kunna tillämpas i alla länder, med olika rättssystem. Konventionen måste läsas i sin helhet och alla artiklarna är beroende av varandra. Artikel 20 eller någon annan artikel bör inte läsas separat.
Vi hoppas att missförståndet är utrett och att vi kan se fram emot att barnkonventionen som svensk lag röstas igenom i riksdagen senare i vår.
Karin Ödquist Drackner
Barnrättsjurist på UNICEF Sverige
