Shamima Nasreen är facklig ledare för arbetare inom textilindustrin i Bangladesh och delar sin berättelse om hur förtrycket ökat och hur det demokratiska utrymmet krympt för fackligt engagerade arbetare inom textilindustrin.
”Jag är en textilarbetare som började engagera mig och blev facklig ledare för andra arbetare i industrin. Sedan dess har jag haft nära förbindelser med olika aktörer och organisationer inom det civila samhället såväl som med fabriksägare. ActionAid kom jag i kontakt med genom olika kampanjer, i synnerhet under protesten mot WTO år 2006. Därefter blev jag alltmer engagerad i och arbetstagares och kvinnors rättigheter samt livsmedelsrättigheter.”
”Idag ser vi att yttrandefriheten krymper. Problemet vi står inför är att så snart vi pratar om rättvisa för arbetaren så möter vi motstånd från regeringen som vill hindra oss. Detta gäller inte bara arbetare utan vem som helst, men särskilt utsatt är den fackligt organiserade arbetaren. Ett problem är att regeringen inte löser problem på ett hållbart sätt, ibland på ett tillfälligt sätt, men inte långsiktigt. När problem uppstår kan de ibland lösas tillfälligt eftersom vi har nära förbindelser med fackföreningarna internationellt och med köpar-/ägarsidan, så genom dessa parters påtryckning kan problemet lösas på kort sikt, men problemet är inte tillfälligt.”
Ökad övervakning och registrering av fackligt engagerade
”Det intressanta som händer nu är att polisen samlar in uppgifter om fackliga företrädare och aktivister, olika uppgifter som exempelvis ursprung, bankkonto och utseende. De spårar också fackmedlemmarna digitalt för att ta reda på vilken fabrik de arbetar på. Regeringen säger att alla är fria att organisera sig men ute på landsbygden får vi inte tillstånd att öppna ett kontor. I Dhaka är det möjligt. Förra året satt jag i fängelse under nio dagar baserat på ett fall som processades 2007. Jag anklagades för agitation, vandalism etcetera av den förra regeringen eftersom jag deltagit i manifestationer, strejker och protester i syfte att höja minimilönen för arbetare. För detta fängslades jag. Meddelandet regeringen sänder ut genom det är att; du är inte fri, vi kan göra vad vi vill med dig.”
”I år bad nationella finanskommittén oss om våra bankkontouppgifter utifrån en påstådd misstanke om korruption, men de fann bara 350 taka på kontot”, säger Shamima med ett skratt. Hon fortsätter; ”Det är bara ett exempel på regeringens trakasserier och grundlösa anklagelser. Jag bor i ett hyreshus, det finns inga rikedomar. När hyresvärden såg mitt namn i tidningarna blev han oroad över att jag inte skulle kunna betala hyran.”
Frihet för vem?
”Regeringen gillar att prata om friheter, men vi får inte tillgång till dem. De som kan göra skillnad är de utländska givarna, men de föredrar att arbeta med icke-statliga organisationer och inte med arbetarna. Nyligen insisterade vår arbetsminister om att handelsministern skulle se till att alla fabriker i landet tillåter fackföreningar, efter det att han kom tillbaka från en internationell konferens i Schweiz och uppmanats och pressats av DAC kring säkerställande av yttrandefrihet och skydd av fackliga ledare. Men det är bara en bluff, varken arbetsministern eller handelsministern bryr sig om det. Dessutom kontrolleras allt i slutändan av premiärministern. Regeringen är inriktad på att betjäna affärsmännens intressen, inte arbetarnas.”
”Den befintliga lönestrukturen kräver granskning av minimilön vart tredje år, så det är dags för det nu. Regeringen har så mycket makt, de kan göra vad de vill. Nu sätter de upp något program för arbetstagarrättigheter, men det är bara för syns skull för att möta kraven för att kunna få GSP-certifiering. Sedan har vi också påtryckningar från konsumenterna för regeringen att överväga, men det blir bara ett spel för galleriet, det sker inga förändringar på riktigt.”
Internationellt tryck avgörande
”De internationella påtryckningarna är väldigt viktiga, men det sker också bra saker och handlingar inom arbetarrörelsen i mindre skala och lokalt, men eftersom regeringen kontrollerar media blir det inte känt. Det gör det svårt att organisera och mobilisera i större skala. Så i princip får vi bara den frihet vi har idag på grund av internationellt tryck. Kampanjer som Clean Clothes har varit och är fortfarande viktiga.”
”I december dök ett fordon med skuggade fönsterrutor upp utanför mitt hus och jag var tvungen att fly. Vid den tiden var det oroligheter i det industriella bältet i Ashulia-området där arbetare protesterade och delade ut broschyrer och krävde en höjning av minimilön från 5 300 till 15 000 taca per månad, vilket ledde till många gripanden varav fyra medlemmar ur min organisation. Ett antal ambassader; Schweiz, Tyskland, Australien och Kanada blev kontaktade av Global Union Federation med resultatet att polisen upphörde att arrestera mig och de mer kända fackliga ledarna, men andra arbetare fortsatte de att trakassera. Några arbetare som är aktiva i den anarkistiska rörelsen hölls i arrest i upp till tre månader till dess att Human Rights Watch och BLAST betalade borgen. UNI Global Union mobiliserades också för att stödja. Det samma gäller polisbrutalitet, men har minskat på grund av internationellt tryck. Det internationella trycket behövs nu. Vi är i en situation där vi måste vara mycket försiktiga med vad vi gör eftersom regeringen kommer att göra vad de kan för komma undan med att tysta ner oss så länge vi utmanar deras källa till profit.”
”HM:s första svar på dessa konflikter var att det här är ett internt problem som vi inte engagerar oss i. Vissa HM-fabriker har fackföreningar, men det är inte tack vare HM. De brukar inte ingripa i sådana frågor. Deras fokus ligger på åtgärder som de själva har infört och främjat med hjälp av fabriksägarna, såsom deltagandekommittéerna. Det är alltså kommittéer inom fabrikerna, men de är inte ett alternativ till fackföreningen. De är skapta och ägda av fabriksägaren.”
Ökad medvetenhet om rättigheter leder paradoxalt nog till inskränkningar av demokratin
”En av anledningarna till att det demokratiska utrymmet krymper i nuläget är att arbetare idag är mycket mer medvetna om sina rättigheter än tidigare och kan protestera mot löner eller villkor. En annan orsak är att regeringen och politikerna nu är sammanlänkade med fabriksägarna och har egna ekonomiska intressen i branschen. Så krav från arbetare är ett hot mot deras primära intressen som är personliga och ekonomiska.”
”Bangladeshs Garment Manufacturers and Exporters Association (BGMEA) skyller på yttre tryck från aktörer som vill förstöra deras affärsverksamhet och säger att företagen kommer att flytta till Indien om protester och krav inte upphör. Vårt svar till dem är att så länge de bara säkerställer yttrandefrihet och föreningsfrihet, har system för arbetarnas säkerhet, barnomsorg och andra förmåner för arbetarna så kommer de slippa det yttre trycket.
Institutionella givare behöver bli mer proaktiva och involverade
”Det finns företag som är helt okej när det gäller arbetstagarnas rättigheter, som exempelvis HM, GAP, Primark och Adidas, men Walmart är inte bra. Det som ActionAid och andra organisationer och aktörer inom det civila samhället kan göra är att fortsätta att utöva påtryckningar. SIDA behöver vara mer proaktiva. Jämfört med andra givare som USA och Tyskland är SIDA inte särskilt proaktiva. USA och Tyskland blir direkt involverade och lägger direkt tryck på regeringen, medan andra är mer indirekta. Det är väldigt viktigt att markera mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Tidigare så arbetade SIDA direkt med fackföreningarna men inte idag. Det finns ett stort antal kvinnliga arbetstagare. De bör stödjas för att bekämpa våld i hemmet och för att försvara deras rättigheter.”
”En annan sak är alla kvinnor som förlorar sina jobb efter att de har fått barn. Fabrikerna gör det inte möjligt för dem att stanna kvar. Även problemet med att kvinnliga arbetare som är över 35 år inte får arbeta i fabrikerna, det är verkligen viktiga saker att ta itu med. Det är dessutom olagligt. Så vad som i grund och botten behövs på det här området är stöd till fackföreningarna för att skydda och försvara arbetstagares och kvinnors rättigheter i fabrikerna. För tio år sedan var politiker inte så involverade i fabrikerna, men nu har den politiska kulturen förändrats. Politikerna är idag affärsmän. Affärsledare blir politiker, ministrar och parlamentariker är samma sak!”
”Jag vill också tacka ActionAid för att de har hjälpt mig att bli medveten om så många saker, det har både öppnat mitt sinne och gett mig möjlighet att knyta vår kamp till den internationella arenan”, avslutar Shamima intervjun.
