Massakern i Cuarto Pueblo påbörjades morgonen den 14 mars och skulle komma att hålla på i 3 dagar. Totalt våldtogs, torterades, mördades och brändes 362 personer under dessa dagar. Ett vittne till massakern, Rudolfo*, berättar för oss om hur han lyckades undkomma armén med nöd och näppe, hur han gömt sig i skogen och hur han därifrån bevittnade några av de hemskheter som armén utförde mot byns invånare:

”Jag såg hur soldaterna slet av kläderna och våldtog de unga kvinnorna och flickebarnen, hur de kallade dem för jävla guerilleros när de låg där nakna. Jag hoppades på att de åtminstone skulle låta dem leva, men nej, de dödade dem alla innan de kastade kropparna i ett utgrävt hål och brände dem. Jag kommer aldrig att glömma doften av bränt människokött…”

Det oerhörda våldet, antalet personer som miste livet samt hur väldokumenterad massakern var gör den till en av Guatemalas historias mörkaste stunder. Massakern var ett utryck för doktrinen ”Tierra Arrasada”, bränd eller raserad jord: syftet var att strypa stödet till den revolutionära guerillan genom att döda invånare som eventuellt kunde motsätta sig regeringen och bränna alla deras ägor. Majoriteten av de som mördades under den väpnade konflikten var därför oskyldiga människor och tillhörde ofta urfolk från olika etniska grupper som levde på landsbygden.

En vecka efter att armén gick in i Cuarto Pueblo, lämnande den byn nerbränd och tom på människor. De överlevande flydde upp i bergen och sökte så småningom skydd i Mexiko fram tills fredsavtalen 1996. Idag är därför minneshögtiden en viktig stund för de överlevande att hedra livet på sina förlorade nära och kära, samt för att framtida generationer inte skall glömma de brutala orättvisor deras förfäder utsattes för.

Under dagen hölls därför en dramatisering av Cuarto Pueblos historia: från byns skapande till massakern till återvändandet av flyktingarna till byn.

Senare på kvällen hölls en minnesgudstjänst av Prästen Pablo i byns kyrka följt av en procession till minnesmonumentet med levande ljus och sånger.

Vid monumentet sjöng man religiösa sånger, överlevande delade med sig av sina vittnesberättelser och prästen välsignade de döda och deras familjer. Ceremonin höll på i cirka 2 timmar och var oerhört känsloladdad. I slutet av ceremonin tackade prästen även Fredsobservatörernas närvaro och underströk vikten av vår roll för byn idag: som vittnen att dela med sig om Guatemalas historia till resten av världen, för att det som hänt aldrig ska glömmas.

(*Rodolfo heter egentligen något annat)

Inés Chadi