Nu har jag varit här i Colombia nästan tre månader. Det känns som det var igår att jag kom fram helt slut till Bogotas flygplats, krånglade med mina väskor och mötte två stora leenden som hämtade upp mig. Men samtidigt känns det också som att jag har varit här i evigheter.

På tre månader har jag hunnit med så mycket. Jag har lärt känna nya människor, blivit del av en fantastisk familj, lärt mig spanska (lite i alla fall), börjat på ett nytt jobb, rest och upptäckt Bogota. Jag har börjat bygga upp ett nytt liv och det känns som en evighet sen jag satt hemma i Sverige och längtade till året i Colombia.

Och jag kan helt ärligt säga att de senaste tre månaderna har varit de bästa månaderna i mitt liv.

Dagen jag klev på flygplanet och tog mig hit var nog den hemskaste dagen i mitt liv. Att säga hejdå till alla fina vänner dagarna innan, att packa ihop sitt liv i en resväska och en ryggsäck och att se hela sin familj stå där och vinka på andra sidan security och veta att när man går igenom dörren bakom en så är det sista gången man ser de man älskar mest på ett halvår. Jag grät så mycket den dagen och oroade mig över allt som kunde gå snett under det året. Men sen kom jag fram. Och jag kan helt ärligt säga att de senaste tre månaderna har varit de bästa månaderna i mitt liv.

Jag bor och jobbar i Colombias huvudstad, Bogota. Mitt utbyte är lite speciellt eftersom jag delvis är volontär hos PeaceWorks kontor här men också jobbar i ett projekt med barn i södra delen av Bogota. Hos PeaceWorks har jag engelskalektioner med unga vuxna som på något sätt är aktiva i projekt som stöds av PeaceWorks. Deras engelska är relativt bra så lektionerna blir en blandning av grammatik, diskussioner och texter om olika sociala frågor.

Tillsammans med Teusaradio (en radiostation som PeaceWorks stödjer) har jag även en podcast på engelska. Jag och min volontärkompis pratar om allt mellan himmel och jord och tanken är att människor ska lyssna på den för att få in mer engelska i deras liv.

Resten av veckan jobbar jag på ett projekt kallat ”Juan Rey”. Det ligger långt söderut i Bogota och fungerar som en prevention för att barnen inte ska påbörja ett liv på gatan. Barnen kommer dit när de inte är i skolan, det vill säga vi har en grupp på förmiddagen och en grupp på eftermiddagen. Barnen är i skolåldrarna, så allt mellan 6 och 17 år.

På projektet får de mat, hjälp med läxor, de leker och sen så har de olika klasser varje dag. Det kan vara allt från att diskutera hygien till att pyssla till att upplysa om sexuellt utnyttjande. Jag har hittills haft engelska och franskalektioner med dem varje vecka, men tanken är att bygga upp en sorts fredskola med PeaceWorks och hålla i dem med barnen.

Jag möts av glada ögon och ”Hola profe Paula!” och massor av pussar, kramar och high-fives och allt känns bra igen.

Jag har nu varit på projektet ungefär en månad och har redan fått personliga relationer både med barnen och lärarna som jobbar där. Om jag är på lite dåligt humör på morgonen så förändras det så fort jag sätter foten genom dörren på projektet. Jag möts av glada ögon och ”Hola profe Paula!” och massor av pussar, kramar och high-fives och allt känns bra igen. Det är utmanande med att inte kunna så bra spanska och ha lektioner, behöva säga ifrån och leka med barnen som inte kan engelska, men det är mycket lättare än jag trodde. Att varje dag få umgås med dessa barn är så otroligt givande och roligt.

Mitt liv här består naturligtvis inte bara av jobb. Jag har börjat plugga spanska på det statliga universitetet här i Bogota, träffar kompisar, upptäcker Bogota, går ut och dansar, åker longboard, är med min fina nya familj, reser och så mycket mer. I Bogota och Colombia behöver man aldrig ha tråkigt, det finns alltid saker att hitta på!

Min bild av Colombia har förändrats radikalt och jag vet redan idag att jag för alltid kommer känna mig som hemma här.

Innan jag åkte hit och berättade för vänner och familj vart jag skulle fick jag manande ord om att vara försiktig och om jag var säker på att åka till ett sådant farligt land. När människor hör Colombia tänker de kriminalitet, korruption, innebördskrig och droger. Och det stämmer att de är en del av landets historia och även del av dagens stora problem landet står inför. Men Colombia är så mycket mer än bara detta!

Colombia är ett så otroligt vackert land med djungel, öknar, kuster och berg. Människorna här är enormt öppna och välkomnande och att börja prata med någon främmande på gatan om allt eller inget händer var och varannan dag. Min bild av Colombia har förändrats radikalt och jag vet redan idag att jag för alltid kommer känna mig som hemma här. Det har bara gått tre månader av mitt år här men jag bävar redan för den dagen då jag ska åka hem.