aras hemby har drabbats hårt av konflikten i DR Kongo, och för henne själv har livet förändrats fullständigt. Sedan oktober förra året vårdas hon på Panzisjukhuset.

- Jag blev våldtagen och de tog allt. Jag blev sjuk. En dag hörde jag om sjukhuset och lyckades ta mig hit, berättar hon.

Före konflikten hade familjen ett bra liv, med lugn och ro och mat på bordet, men nu kan befolkningen varken odla eller få tag i vatten.

- Livet är svårt. Det finns många änkor och föräldralösa barn. Min make och min son blev dödade, och sju av mina barn flydde. Jag vet inte var de är idag. Jag har bara ett barn kvar, som är hos mig här på sjukhuset.

Tårarna kommer när hon berättar om sin familj, saknaden och oron för barnen plågar henne.

Från Saras hemby är det långt till närmsta sjukhus. Färden måste göras till fots, och vården kostar pengar. Osäkerheten i områden och risken för överfall, gör det hela ännu svårare.

- Om vi inte hade tagits om hand här, så skulle kvinnorna från min hemby vara utplånade. Tack vare doktor Mukwege och personalen på Panzi får vi vård och vår situation förbättras, säger Sara.

Omsorgen hon möttes av, när hon svårt sargad kom till sjukhuset, betydde mycket, liksom att maten och uppehället är gratis. Annars skulle hon inte kunna vara här. Nu börjar hon känna sig friskare och starkare, och hoppet har återvänt.

Många av de kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp blir sedan bortstötta i hembyarna, ändå tror Sara att grannarna kommer att ta emot henne väl när hon återvänder. Men även om livet känns lite ljusare, så gör tankarna på framtiden henne orolig.

- Mitt huvud värker när jag tänker på den. Jag har ingen man, inget hus kvar. Vart ska jag ta vägen när jag återvänder hem?

Styrkan till att gå vidare finner hon i gemenskapen med de andra kvinnorna som får vård.

- Här möter jag människor som bär på samma känslor som jag och vi pratar mycket. Det är till stor hjälp.

När hon återhämtat sig helt och mår bra igen, vill Sara starta affärsverksamhet. Förr brukade hon tjäna bra.

- Jag skulle också vilja köpa en bit mark och bygga ett hus.

Hon är medveten om att landets kvinnor har rättigheter, trots den svåra situation som många lever i. Förr brukade det finnas kvinnogrupper där man möttes och lyssnade på varandra. Men striderna förstörde denna gemenskap.

Sara vet inte vad hon skulle säga till förövarna om hon mötte dem idag.

- Men jag skulle vilja se dem i fängelse. Om de straffas så lär de sig att inte begå dessa brott igen.

För sitt lands framtid önskar hon sig goda ledare som behandlar alla invånare väl. Att det inte ska finnas någon diskriminering. Och hon önskar att Sveriges regering ska hjälpa till att kämpa för att det kongolesiska folket ska få leva i fred.

Det är inte lätt för invånarna att resa sig upp efter de våldsdåd som begåtts mot dem.

- Vi har alla psykologiska problem, men vi fortsätter att leva, för det finns korta perioder av fred. Då glömmer vi det svåra. Vi lever för de tiderna.

Maria Bard och Noomi Lind
PMU

Läs mer om situationen i DR Kongo i det senaste numret av PMU-tidningen

Så kan du hjälpa

SMS:a PANZI100 till 72 980 för att ge 100 kr eller, plusgiro 90 00 50-6. Märk gåvan "To Congo with love" Du kan också ge en gåva här

Fakta om SSV-projektet:

- Över 20 000 patienter har fått vård på Panzisjukhuset genom det PMU-ledda SSV-projektet (Survivors of Sexual Violence) sedan 2004.

- År 2014 behandlades 2516 patienter, varav 1670 hade utsatts för sexuellt våld och 846 var i behov av högspecialiserad gynekologisk vård, genom SSV-projektet.

- År 2014 behandlades 44,2 procent av alla kända våldtäktsfall i Sydkivu, genom SSV-projektet, enligt officiell statistik från IPS och UNFDP.

- År 2014 kom 84 barn under 10 år in för behandling efter våldtäkt.

- SSV-projektet går nu över till att bli ett utvecklingsprojekt, som tas över av Panzisjukhuset.

- PMU fortsätter att ge stöd och insamlingsbehovet är stort. Detta år ska 7,3 miljoner kronor samlas in för att täcka de behov som finns.

Fakta om DR Kongo och konflikten

Antal invånare: 67,5 miljoner

Historia: Före detta belgisk koloni.

President: Joseph Kabila

Förväntad livslängd: 48 år

Läs- och skrivkunnighet: Kvinnor: 54,7 %, män 79,5 %

Sociala förhållanden: Klassat som det sämsta landet i världen för mödrar, av Rädda Barnen 2013

1960 Landet blir självständigt, efter att ha varit belgisk koloni. Den svaga staten blir ett offer för stormaktskonkurrens och utländska gruvbolags ekonomiska intressen.

Under decennier av diktatur utplundras de rika naturresurserna och det sociala förfallet ökar, med stor fattigdom.

1998 Inbördeskrig bryter ut. Konflikterna beräknas sedan dess ha krävt över 5 miljoner människors liv, direkt eller indirekt.

2002 Ett fredsavtal undertecknas.

2006 Den första folkvalda regeringen på 40 år tillträder, men nya våldsamheter fortsätter sedan dess att blossa upp, framför allt i östra DR Kongo.

2011 Trots ett allt mer auktoritärt styre och omfattande korruption, omväljs Joseph Kabila som president.

2013 Ett fredsavtal skrivs under av afrikanska ledare från elva länder, efter medling från FN, i Addis Abeba.

2016 president- och parlamentsval ska hållas den 26 november.