– Stödet från svenska fack har gett stadga till våra krav, säger det marockanska teaterförbundets ordförande Messaoud Bouhcine.

Vi hinner knappt gå tio meter på Avenue Allal Ben Abdallah. En fnissande tjej frågar om hennes kompis får lov att ta en bild. Visst. Visst. Inga problem. Yassine Ahajjam ställer upp. När vi viker in på Rabats centrala aveny Mohammed V får han en kram av en äldre man i slitna kläder. Mannen strålar av gläd-je. En hel familj sluter upp. Nya fotografier.

– Ja, det är selfies som gäller. Nu för tiden skriver jag bara autografer på filmfestivaler. Yassine Ahajjam är skådespelare och delegat i det ma-rockanska ”underhuset” för det moderata islamistiska rättvise- och utvecklingspartiet PJD. Före ramadan och semesteruppehållet spelade han en rik notarie i en populär tv-serie om hembiträden.

– Men som parlamentariker har han gjort mycket för sina kollegor genom att presentera lagen som ska förbättra kulturarbetarnas villkor, berättar ordföranden i teaterförbundet SMPT, Messaoud Bouhcine.

Kvällen är varm. Människor strövar långsamt eller sitter på gräsmattorna i det palmpradstråket mitt i den trafikerade boulevarden. Messaoud Bouhcine kollar ofta sin mo-bil.

– Vi är mitt uppe i ett historiskt skede, säger han lyckligt. Strax innan har han fått veta att överhuset har antagit den ovan nämnda lagen. Skådespelarna ska få en stärkt yrkesstatus och ordentliga regler för att slippa utnyttjas av uppdragsgivare, som föredrar att stoppa mesta möjliga pengar i sina egna fickor.

– Även när man är känd kan det vara svårt att få korrekt betalt. Marknaden här i landet är ganska liten, säger Yassine Ahajjam.

Hans kollega, Najat Elouaar, säger att man riskerar att hamna på en svart lista om man klagar över dåliga villkor. Ändå upplever Marocko en kulturboom. Med 15-20 inhemska långfilmer, och 40-50 kortfilmer leder man numera den afrikanska filmproduktionsligan. Bara i år organiseras 27 filmfestivaler. Utländska filmare lockas hit av billig arbetskraft, storslagna miljöer och ett relativt lugn jämfört med en rad andra länder.

En scen från Palestina spelas in i ett slumområde utanför Rabat, och Atlasbergen blir till Afghanistan, Irak eller Kalifornien. De stora studiorna ligger i Ouarzazate och i Marrakesh, och även i Marockos ekonomiska centrum Casablanca. Men det räcker att slå sig ner på något av caféerna i närheten av kulturdepartementet i huvudstaden Rabat för att råka på kulturpersonligheter. Det kan vara direktören för den Nationella Teatern, en regissör eller en frilansande artist.

I en korgstol på Café du 7ème Art sitter en av landets kvinnliga skådespelarikoner. Naima Elmchrqui säger att det är fantastiskt att villkoren inom branschen förbättras.

– Vi har kämpat så länge. Idag upplever vi en extraordinär utveckling. På 60-talet arbetade hon tillsammans med dramaturgen Tayeb Saddiki, och hon var med på 90-talet när teaterförbundet bildades.

– När jag började fanns det få teaterkompanier. De flesta var amatörer. Vi jobbade utan subventioner. Vi arbetade hårt och delade de små inkomsterna lika mellan oss. Idag har vi en ny generation av professionella skå-despelare. Naima Elmcherqui säger att Marocko upplever stora framsteg. Fattigdomen existerar förstås fortfarande. Analfabetismen är särskilt hög bland kvinnor på lands-bygden.

– Men många får det bättre. Ungdomar kan ta del av nya yrkesutbildningar, och kvinnor blir självförsörjande tack vare utvecklingsprojekt, säger hon. Både Naima Elmcherqui och hennes något yngre kollega Latefa Ahrrare hävdar att det inte finns några hinder för unga marockanska kvinnor att bli skådespelare idag. Yrket är populärt hos en bred allmänhet.

– Ungdomar vill bli kändisar. Få inser vilket arbete som ligger bakom, säger Latefa Ahrrare. Hennes allra första roll var en upprorisk tonåring i en tv-serie. – Den bröt mot den traditionella bilden av snälla familjeflickor klädda i jellabah. Sedan dess har hon utbildat sig på den dramatiska högskolan ISADAC, där hon idag också undervisar. Men hon fortsätter att provocera. För några år sedan stod hon på scen i behå och trosor.

– Jag blev inte censurerad av myndigheterna. Men jag utsattes för en lynchning på internet, och blev htad till livet. Jag fick också mycket uppbackning. Efter hoten fick jag till exempel stöd av premiärministern. Hon berättar att hon blev lite försiktigare ett tag när hon rörde sig i det offentliga rummet.
– Men jag fortsätter att bekämpa klichéer och könsstereotyper. Jag vill bryta mot tabun och överraska. Även bekämpa idén om skådespelerskan som den stora stjärnan. För att göra det skapar jag mina egna karaktä-rer. Jag ska utveckla ett gatuteaterprojekt.

Latefa Ahrrare är en av grundarna till Damir, en människorättsförening som bildades i kölvattnet av upprorsvågen i arabvärlden. Fackordföranden Messaoud Bouhcine berättar att den arabiska våren har satt sina spår även här. Kungen Muhammed VI förekom en eventuell revolution. Grundlagen gjordes om och yttrandefriheten ökade. Hassan Nafali, rådgivare på kulturdepartementet, talar om var gränsen går.

– Det finns en konsensus om att man inte attackerar tre institutioner: religionen, den kungliga institutionen och vårt territorium. Annars kan man kritisera vad man vill, och framföra vilket budskap man vill, och visa upp det marockanska samhället så som det är.

Hassan Nafali säger att kulturen är ett sätt att bekämpa religiös fundamentalism och fattigdom. Bättre kulturinstitutioner gör förstås också landet mer attraktivt, både för utländska investerare och turister. Bara i Rabat byggs just nu både en ny stor teater och en ny konserthall. Samma utveckling sker i andra delar av landet. Biografen Royal i centrala Rabat tycks däremot ha sett bättre dagar.

Det finns bara 35 biografer i hela Marocko. Hundratals privatdrivna salonger har slagit igen på grund av bristande lönsamhet. Kulturministern Mohamed Amine Sbihi säger att man måste bygga upp en kulturindustri.

– Man kan inte demokratisera kulturen om man inte har fungerande kulturella företag, säger han. Staten subventionerar därför byggandet av biografkomplex, kulturella centrum och hundratals projekt inom områden som bokutgivning, film, konst och scen. Teaterkompanier kan ansöka om treåriga så kallade residens.

När vi träffas ska ministern snart underteckna ett nytt avtal med en stor bank för att förbättra kul-turaktörernas kreditmöjligheter. Parallellt pågår ett arbte med att få ordning på utbetalningen av upphovsrätt och ersättning för näraliggande rättigheter och att bekämpa piratkopieringen som är ett stort problem. Och att ge kulturarbetarna nya stärkta rättigheter. Den nya lagen innebär bland annat att minst 60 pro-cent av medarbetarna i subventionerade filmprojekt ska vara proffs. Messaoud Bouhcine är alltså mäkta nöjd, och sänder en tacksam tanke till det svenska Teaterförbundet för scen och film som (med stöd från Union to Union, vår anm.) bidragit till ett treårigt tvillingprojekt mellan SMPT och franska CGT SFA.

– Projektet har gett oss stadga och tyngd och har bi-dragit till att vi nu tar ett stort kliv framåt, säger han när han går förbi underhusets röda byggnad på avenyn Mohammed V. Men han är lite orolig för allt det arbete som teaterförbundet SMPT, har framför sig när det gäller att förhandla om de konkreta konsekvenserna av lagen, som nivån på minimilöner och hur de nya artistkontrakten ska se ut.

Anna Trenning-Himmelsbach
för Teaterförbundets tidning Scen & Film