Majoriteten i finansutskottet vill inte att det ska vara obligatoriskt att ställa krav på ILO:s kärnkonventioner i de upphandlingar där det är behövligt. Om finansutskottets förslag antas av riksdagen är det ett svek mot de arbetstagare i låginkomstländer som producerar många av de varor som upphandlas.

På onsdag (30/11) röstar riksdagen om en ny upphandlingslagstiftning som ska börja gälla nästa år. I och med det omsätter Sverige EU-direktiven till egen lagstiftning. Processen har varit lång och diskussionerna har bitvis varit hårda, särskilt när det kommer till de arbetsrättsliga krav som regeringen velat få igenom gällande löner, arbetstid och semester i nivå med gällande kollektivavtal.

Något som undgått större debatt är att regeringens proposition även föreslår att upphandlande myndigheter ska, när så är behövligt, ställa krav på ILO:s kärnkonventioner om mänskliga rättigheter i arbetslivet, när svensk rätt inte gäller. ILO är FN:s organ för arbetslivsfrågor och konventionerna slår fast att det inte ska förekomma diskriminering, barn- eller slavarbete samt att arbetstagare ska ha rätt att organisera sig och kollektivt förhandla. Fundamentala rättigheter som långt ifrån alltid uppfylls i produktionen av de varor som upphandlas. Regeringens ambition är god men kunde ha gått ännu längre, och nu är alltså risken stor att förslaget inte går igenom. Swedwatchs granskningar visar hur migrantarbetare arbetar under slavliknande villkor i produktionen av thailändskt kycklingkött. Kött som sedan exporteras och hamnar på tallrikarna i offentlig verksamhet i Sverige, som skolor och äldreboenden. Kirurgiska instrument som upphandlas till svenska sjukhus tillverkas i små verkstäder i Pakistan där arbetsmiljön ofta är direkt farlig.

Barnarbete förekommer fortfarande på kaffeplantager i Brasilien. Detta är bara några exempel och risken är stor att kränkningar av mänskliga rättigheter pågår i leverantörsleden för många av de varor som idag köps in för svenska skattepengar. Att göra det obligatoriskt att ställa krav på ILO:s kärnkonventioner kan därför ses som en absolut miniminivå för upphandlande myndigheters sociala ansvarstagande.

Majoriteten i finansutskottet anser dock att arbetsrättsliga krav blir för krångligt för små företag att leva upp till och föreslår att paragraferna stryks. Om riksdagen går på denna linje är risken stor att krav på ILO:s kärnkonventioner blir något frivilligt för upphandlande myndigheter, på samma sätt som det är idag.

Detta är ett svek mot arbetstagare i låglöneländer som arbetar under svåra arbetsvillkor. Även om svenska myndigheter i en internationell jämförelse kan anses vara föregångare när det kommer till att ställa den här typen av krav, är det fortfarande långt ifrån alla som gör det. Ännu färre följer upp kraven. En lagstiftning som omfattar obligatoriska krav på ILO:s kärnkonventioner skulle bli en hävstång för att få fler att ställa kraven när det behövs. Det skickar också en signal om hur viktigt det är att identifiera riskerna för kränkningar av mänskliga rättigheter och att i förlängning även göra uppföljning, något som behövs för att kraven ska få verklig effekt.

EU:s upphandlingsdirektiv lyfter fram sociala och miljömässiga hänsynstaganden och pekar på upphandling som ett viktigt verktyg för att skapa en hållbar tillväxt i arbetet med EU:s tillväxtstrategi för 2020. Upphandling lyfts också i FN:s hållbarhetsmål och FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter. Mot bakgrund av detta och för arbetstagarnas bästa kan det inte fortsätta vara frivilligt att ställa krav på mänskliga rättigheter.

Det måste i stället vara en självklarhet i alla upphandlingar där risker för kränkningar finns. Utan tydlig lagstiftning blir ambitionen bara ett slag i luften.

Alice Blondel, kanslichef Swedwatch
Kristina Henschen, kanslichef Union to Union
Cecilia Näsman, ordförande Fair Action
Annelie Andersson, talesperson investerings- och företagsansvar, Latinamerikagrupperna
Gabi Björsson, generalsekreterare Afrikagrupperna