- Det var inte förrän jag såg min syster bli könsstympad som jag insåg hur fruktansvärt det är. Att se allt blod och hur smärtsamt det är, jag
tänkte att de som gör det här kan inte vara mänskliga!

Magdalene Kelel är uppvuxen i ett massajsamhälle utanför Kajiado i sydöstra Kenya. Som nummer tio i en syskonskara på elva fick även hon lära sig allt som massajflickor skulle lära sig. Hur man vallar boskap, hur man tar hand om barn och familj och att männen från tidig ålder blir en del av ett ålderssystem som slutligen leder dem till beslutsfattande nivå. Men framför allt att du som flicka inte är värd något förrän du genom könsstympning har blivit vuxen.

- Det var dubbelt. Jag ville bli identifierad som kvinna, som en person folk lyssnade på och ville föra diskussioner med. Samtidigt fick jag höra saker i skolan om att det inte var bra att könsstympas, säger hon.

Magdelene blev könsstympad när hon gick på högstadiet.

- Vid den tiden hade de flesta massajflickor i min ålder redan blivit skurna. De ifrågasatte vad det var för fel på mig, varför jag var så sen och om jag inte planerade att bli könsstympad. Jag blev utstött.

Att säga nej till könsstympningen är svårt. Det är föräldrarna som planerar det och har man inte folk omkring sig som stöttar och pratar med dem så är det nästan omöjligt. Utan att bli tillfrågad blev det dags att gå igenom ritualen även för Magdalene.

- Det var en hemsk upplevelse. Som barn har du ingen aning om vad som väntar förrän du verkligen blir utsatt för det. Då inser du hur smärtsamt det verkligen är.

Klockan fem på morgonen blev Magdalene väckt. En hink med iskallt vatten hälldes över kroppen för att lindra smärtan. Männen hade blivit tillsagda att stanna inomhus och kvinnorna som redan blivit omskurna samlades för att vara med i ceremonin och se till så att allt gick rätt till enligt kulturen. Ute på gården förbereddes platsen med ett djurskinn på marken och några rep att sitta på.

- De börjar hela ceremonin med att säga att de förmodligen kommer skära tre gånger, men inte förrän allt är borta är det klart. Det är barnsaker som måste bort från din kropp för att du ska kunna bli vuxen.

Magdalene fick sätta sig rakt ner på marken. Tre kvinnor höll fast henne, en höll om axlarna för att hålla henne upprätt och två höll varsitt ben för att sära på benen. Så kom hon som skulle skära in.

- De förbereder dig med att tala om vikten av vad du går igenom: "Du ska bli en av oss, var stark, gråt inte, väck inte din pappa, stör inte" och så vidare, men när du sitter där så hör du nästan ingenting för att du är så rädd.

När allt är bortskuret är det dags att börja ta hand om såret.

- Just då hade jag alldeles för ont och det var så mycket blod så jag såg inte riktigt vad som hände, men jag blev smord med något för att det skulle läka fortare.

Innan ceremonin har en särskild ko valts ut, som mjölkas under ingreppet. Efteråt hälls mjölken på såret för att det ska läka fortare. En säng är förberedd och där får flickan ligga tills den värsta läkeprocessen är över efter ett par veckor.

- Du blir behandlad som om du var sjuk och folk ger dig särskilda måltider, varma drycker och du får örtsalvor att tvätta och smörja såret med. Alla runt omkring dansar och firar. Själv ville jag bara bli bra, som förut, kunna springa omkring och röra på mig. Smärtan var så stor.

Efter könsstympningen fick Magdalene till skillnad från många andra flickor fortsätta att gå i skolan. Två av hennes äldre systrar hade redan börjat skolan och hennes pappa accepterade studierna.

- Det är min mamma och mormor som har spelat en stor roll i vår skolgång. De hade börjat gå till kyrkan där det fanns ett missionscenter som förespråkade flickors utbildning, vilket hjälpte till mycket.

Att komma tillbaka till skolan efter könsstympningen gjorde däremot inte situationen lättare. Flickorna från andra områden som inte könsstympats tyckte att Magdalene var konstig och sade åt henne att det hon gjort var fel.

- Med informationen jag fick från skolan blev jag orolig. Är jag verkligen en hel kvinna? Är jag kvinna över huvudtaget? Jag blev rädd för hur det skulle bli om jag gifte mig, om mannen jag träffar är emot det här. Kommer jag ens att bli accepterad? Vad händer om jag skaffar barn? Min självkänsla var låg och jag visste inte vilken sida jag skulle tro på.

Idag bor Magdalene i Nairobi och jobbar som projektledare för PMU:s hiv-projekt i massajområdena. Tack vare sitt engagemang fick hon sommaren 2014 åka till USA och ta del av The Young African Leaders Initiative (YALI), startat av president Obama, för att utvecklas ännu mer som ledare.

- Jag är den jag är idag tack vare två världar. Utbildningen som har lett till resor runt om i världen ihop med min uppväxt inom massajkulturen är vad som definierar mig.

Och hennes syn på framtiden är positiv.

- Jag tror att samhället håller på att förändras, särskilt bland unga människor. Det finns mycket information och många unga är öppna för den och säger nej till könsstympning.

Magdalene, som fortfarande är ogift, är inte längre orolig för sin egen skull och erfarenheter har hjälpt henne att acceptera sig själv.

- Även om könsstympningen är en dålig sak, så finns det inget jag kan göra åt det nu. Nu kan jag bara uppskatta mig själv, arbeta utifrån vad jag har gått igenom och lära andra flickor hur man kan säga nej. Gå tillbaka till mitt samhälle och säga: "Det här är något vi måste stoppa".

Annelie Edsmyr
PMU