På 70-talet fanns det bara ett sätt att ta sig till staden Altamira. Med små, enkla propellerplan. Från flygplatsen i Maraba återstod 50 mil genom tät djungel till Altamira. Samhället och de 3000 invånarna isolerades och här levde de av fiske och pälshandel. Detta var då, innan militären byggde Trans-Amazonas Highway, en väg som i dag skär genom Brasiliens skogar. En väg som förändrat allt. I dag har Altamira 150 000 invånare.
En strid för miljö och människor

I den, av Al Jazeera, nyproducerade dokumentärfilmen ”The mother of the Amazon” får vi möta Elizangela, människorättsaktivist, och en av 40 000 aktiva i den sociala rörelsen MAB (Movimento dos Atingidos por Barragens ). MAB mobiliserar människor i kampen för att säkerställa att hänsyn tas till miljömässig och sociala aspekter när beslut om dammbyggen tas. Rörelsen strider för att människors rättigheter ska erkännas och respekteras.

– Den enorma dammen skuggar livet, säger Elizangela.

Vi får följa Elizangelas kamp för att se till att de skriftliga lagar som skyddar barn i Brasilien respekteras och genomförs. Det är ingen lätt uppgift. Dammbygget i Belo Monte, världens tredje största kraftdamm, har fört med sig enorma problem med barnprostitution, sexuellt våld, droger och miljöförstörelse.

En berättelse som går under ytan

Efterfrågan på förnybar energi ökar hela tiden och är viktigt för den brasilianska ekonomin. Utbyggnaden av vattenkraft är omfattande och historien om Altamira och dammen Belo Monte är tyvärr inte unik. Kraftstationer och enorma dammar har tagit över hundratals byar och drivit bort tusentals människor. Människor som bott längs floderna och varit självförsörjande tvingas flytta inåt landet. Kvinnor är de som drabbas särskilt hårt. Därför är inte storskalig vattenkraft hållbar.

I filmen får vi djupdyka rakt in i Elizangelas liv. Hennes berättelse går under ytan. Den blir personlig. Som när hon berättar om den där dagen då hon och den blivande maken Joao träffades för första gången.

– På vår första date fångade han en piraya som han lagade iordning, minns hon och skrattar.

Allt förändrades för Elizangela den dagen då Joao, som nu var hennes make, kom hem och berättade att han hade förlorat sitt jobb som fiskare. Det var då, när hon såg sitt liv och familjens tryggade försörjning hotas som kampen började. Hon gick ut på gatorna för att kämpa, och ju mer hon lärde, ju mer växte hon.

– Jag upptäckte mig själv som kvinna genom att kämpa för min överlevnad, säger Elizangela i filmen.

Den är en stark kvinna vi möter i filmen. En kvinna som nått botten och överallt ser hon att det finns något att göra för att hjälpa dem som inte har tillgång till information och stöd från staten.