”Vintern är kall i irakiska Kurdistan. Människorna ger mig mänsklig värme som kompenserar vinterkylan och de iskalla vindarna som blåser genom lägret. Varje morgon samlar jag mod för att inleda min arbetsdag. Varje dag är en utmaning, kylan har slagit bo i min kropp. Jag vågar inte tänka på hur de har det i tälten. Först flydde de från Damaskus, sedan från det krigshärjade Aleppo för att sen söka tillflykt i syriska Kurdistan, där de ursprungligen kommer ifrån. När bombningarna nådde dit flydde de igen till Irak. De förlorade allt två gånger om, familjer splittrades, de förlorade nära och kära och tvingas nu leva under otrygga förhållanden med en osäker framtid. Det är svårt och plågsamt, de känner sig inte välkomna av sina kurdiska kusiner, de talar inte samma språk, de har inga arbeten eller inkomst. Deras ångest är påtaglig, deras krav på ett bättre liv är befogade, men de är fokuserade på att överleva och anpassa sig till sina nya levnadsvillkor. Bo och tälta i regn, snö och i lera är inte lätt. När orden tar slut, uttrycker deras kroppar deras djupa misär.

Möten med överlevande

Patienternas leenden när de ser mig värmer mitt hjärta och deras lugna ansikten som strålar i slutet av våra intensiva men befriande träffar, är den bästa uppmuntran att fortsätta. Männen skakar min hand blygt och rör sedan hjärtat eller pannan, eller båda i rad. Jag välsignas dagligen i form av ”saatchava saatroch”, som i stort sett betyder ”under mina vakande ögon”. Kvinnorna klämmer på mig, kysser mig på vänster kind, tre snabba kyssar på höger kind, en arm greppar runt min nacke och den andra pressas mot mitt huvud. Deras tuffhet är öm, deras ömhet är tuff. Jag håller dem i mina armar när de gråter, jag pratar med dem med min köksbänks franco-kurdiska-arabiska-”halas, ça va aller, bash?”- och de förstår mig eftersom känslornas språk är starkare än ord. Vi skrattar även mycket, medverkan finns där, tilliten också, för att ta upp allvarliga ämnen med en viss trivialitet.

Osäker framtid

”Springande-mamman”, jag gav henne smeknamnet eftersom hon alltid springer när hon kommer varje vecka för att träffa mig, så bråttom har hon att se mig och hon skrattar bullrande när jag kallar henne för det. Hon är 47 år, men ser ut som 60, förutom när hon ler, då ser hon ut som en skolflicka. Hon talar ivrigt, snabbt och detaljerat, om sina elva barn, varav en av dem en 27-årig allvarligt funktionshindrad och som aldrig kommer att klara sig själv, hennes två barnbarn som hon ser efter, hennes analfabetism som hindrar henne från att veta vart hon ska vända sig för att få mat. Hennes man stannade i Syrien, hon förbannar honom och livrädd, han är långt från hennes vardag och samtidigt vill hon inte berätta allt för honom, det skulle tynga honom snarare än att stötta.

När hon lämnar mig för att möta sin familj efter vårt möte springer hon inte, men hon är lättare, hon har fått släppa den enorma smärta som gör henne gammal i förtid. Vi har utvecklat ett starkt förhållande mellan oss och det krossar mitt hjärta att i slutet av mitt uppdrag behöva säga att jag ska åka därifrån. För henne är det ännu en förlust som läggs till alla de förluster hon redan lidit. Stora, tårar rinner tyst nedför hennes rynkiga kinder när hon vänder sig till tolken och frågar ”Vad ska det bli av mig? Den enda välsignelse jag har haft sedan jag kom till Irak var att möta henne!”

Hon försäkrar att hon skulle träffa min ersättare. Hon kan tänka sig kontinuitet i vården som hon tar emot och mot alla odds tror hon att hon kan bryta de återkommande besvikelser som har kantat hennes hårda liv.

Minnesbilder för livet

Selma* är tio år gammal. Hon överlevde ett bombanfall mot sin by, men hennes kusin, vars huvud hon såg rulla förbi sina fötter, gjorde inte det. Selma har haft en kal fläck på huvudet sedan dess, då hon förlorade en hårtuss. Först gjorde hon magnifika, förbluffande detaljerade ritningar med endast svart tusch. Långsamt utvidgade hon sin färgskala och hennes sista bild var en regnbåge. Hon målade Ali, en tvättbjörn som är en hjälte i arbetsboken för traumatiserade barn som lugnad går tillbaka och leker med sina vänner.

Selmas hår började växa ut igen. Hon förklarade att hon inte behövde komma och träffa mig mer. Hennes svarta ögon var fyllda av tårar när hon sa det. Jag svarade att även om vi inte skulle ses mer, så skulle jag alltid bära henne i mitt hjärta, mitt hjärta som just då var hopsnört måste jag erkänna. Hennes pappa som var med under mötet förklarade ömt hur stolt han var över henne och hennes utveckling. Sedan dess har de flyttat till Erbil och bor inte längre i tält, utan i ett riktigt hus. Snart ska Selma börja skolan igen, det som var hennes högsta önskan.

Stödgrupp

Selma och många av de andra som kommer till mig är mellan nio och tolv år och kommer glatt till stödgruppen som jag ordnat varje vecka efter skolan. Det är deras klassföreståndare som introducerar mig för dem och som sett att de behöver psykologihjälp. Som vittnen till kriget i Syrien har de barnen förlorat familjemedlemmar, tvingats fly hals över huvud från hem i ruiner, ibland haft mardrömmar och de olika medel de måste slåss emot sorg och bristande förståelse för situationen. Jag fascineras alltid över med vilken precision dessa krigets barn kan rita en Kalasjnikov, bomber som briserar, pansarvagnar och kroppar som ligger i sitt eget blod.

Under våra möten delar de sina upprivande upplevelser, hittar dem som går igenom samma sak, får vänner och lär sig uttrycka känslor. Genom de gemensamma ritövningarna upptäcker de att det är svårare att förhålla sig till sina erfarenheter av fred än dem av krig! Så de förstår, genom många teckningar, att de har genomlevt samma trauma. De är inte där för ingenting och deras hämnd är att de bestämmer över sin egen läkning och att trots sina individuella skillnader så kan de hjälpa varandra. Jag tror på de syriska barnen idag, morgondagens vuxna. Men vägen framför dem är lång och svår."

Charlotte Yence

*Namnet är påhittat