Åttabarnsmamman Moulasi som bor i Sydkivu i östra Kongo-Kinshasa är trött. Hon har gått i två dagar för att nå Läkare Utan Gränsers sjukhus i Lulingu, som ligger fyra mil från hennes by Byangama. Här har hon hört att man kan få kostnadsfri sjukvård. En sådan lång vandring skulle vara jobbig för vem som helst, men den är ännu värre för Moulasi. Hon är nämligen gravid i åttonde månaden.
 

Moulasis historia är inte ovanlig. I Sydkivu, precis som i resten av det enorma landet Kongo-Kinshasa, är de asfalterade vägarna få, liksom vårdcentraler och sjukhus. Många av de människor som bor utanför städerna och de urbana områdena är vana att behöva gå många mil för att överhuvudtaget få tillgång till basal sjukvård. För Läkare Utan Gränser är det en utmaning att köra personal, mediciner och utrustning, och att hänvisa patienter till andra vårdinrättningar. De enklaste sätten att transportera sig är på motorcykel eller till fots. Utmaningarna blir ännu större under regnsäsongen, när vägar som man vanligtvis kan köra motorcykel på blir till floder av lervälling, vilket ibland fördubblar restiden (som redan räknas i dagar snarare än timmar).

Tusentals personer i riskzonen

Bristen på infrastruktur i Sydkivu är inte bara besvärlig, den har också livshotande konsekvenser för patienter som Moulasi. Hennes tidigare förlossningar var svåra och hennes läkare har sagt att hon måste föda på ett sjukhus den här gången. Men hon tillhör den grupp människor - gravida kvinnor och barn - som har minst chans att göra den besvärliga resan, och därför står inför störst risker. Bara i Sydkivu bor det sex miljoner människor. Det betyder att tusentals personer är i riskzonen att drabbas av sjukdomar, utan någon tillgång till behandling.

- Att föda utan hjälp från sjukvårdspersonal är farligt för både mamman och barnet, säger Luz Linares, Läkare Utan Gränsers projektkoordinator i Lulingu.

Det är inte bara kvinnor och barn som känner av den dåliga infrastrukturen i regionen: många män är inblandade i de sporadiska konflikter som uppstår i Sydkivu, och behöver behandling för skador de fått under sammanstötningar.

Men de flesta kvinnor har helt enkelt inget val, eftersom de inte kan gå så långa avstånd när de är gravida. Det är inte bara kvinnor och barn som känner av den dåliga infrastrukturen i regionen: många män är inblandade i de sporadiska konflikter som uppstår i Sydkivu, och behöver behandling för skador de fått under sammanstötningar. Striderna driver också människor på flykt, vilket gör att avstånden till sjukvården blir ännu längre, eller lämnar folk i ovisshet kring var de ska söka hjälp. Dessutom är sjukdomar som malaria och kolera endemiska i regionen. De kan vara livshotande om de inte behandlas. Alla de här faktorerna utgör stora risker för invånarna, samtidigt som möjligheter att få snabb behandling är små.

Läkare Utan Gränser fortsätter att behandla alla patienter som lyckas nå vårdcentralen. Akuta fall hänvisar vi till urbana områden och betalar för transportkostnaderna. Men om inte den mest basala infrastrukturen förbättras och det byggs asfalterade vägar till avlägsna byar, kommer utsatta patienter fortsätta tvingas ge sig ut på långa och farliga resor till fots för att få tillgång till sjukvård. Som åttabarnsmannan Moulasi.