”Ansongo är ett av fyra administrativa distrikt i Gao-regionen i norra Mali. Man räknar med att 146 000 människor bor i området och 30 000 av dem i staden Ansongo. Staden ligger på den västra sidan av floden Niger och genom den går vägen mellan Niamey i Niger och Gao, en av de få bra vägarna i det här området.”
Läkare Utan Gränser började arbeta i Ansongo i september 2012, nio månader efter att konflikten i norr bröt ut mellan säkerhetsstyrkor å ena sidan och tuareger och islamistiska grupperingar å den andra. Striderna ledde till att de lokala myndigheterna flydde söderut, vårdpersonalen flydde också och hälso- och sjukvården kollapsade fullständigt.
Situationen förändrades i början av 2013. När militär från Frankrike, Tchad och Mali gick till motattack lämnade rebellgrupperna de större städer i norr som de hade kontrollerat (Timbuktu, Kidal, Gao och Ansongo). I april placerades FN-trupperna i Mali (MINUSMA) ut i regionen och i juli hölls allmänna val.
”Man kan inte tala om ett fullskaligt krig, däremot om beväpnade grupper i opposition som regelbundet genomför attacker, bland annat självmordsattacker. Befolkningen har fortfarande tillgång till sjukvård, om än i begränsad form, och det pågår strider mellan olika grupper i området. Det är därför det är så viktigt att vi finns på plats.”
Mer än 4900 patientundersökningar
För närvarande arbetar Läkare Utan Gränser på sjukhuset i Ansongo som har 31 vårdplatser. I februari gjorde teamen mer än 4 900 patientundersökningar. Över trehundra patienter skrevs in på sjukhuset och av dessa hade 25 remitterats till Gao för specialistbehandling. På mödravårdsavdelningen registrerades under samma period 432 gravida kvinnor och 46 förlossningar, varav fyra kejsarsnitt.
”Den epidemiologiska situationen i Ansongo är inte annorlunda än på andra håll. De vanligaste sjukdomarna är malaria, luftvägsinfektioner och mag/tarmsjukdomar. De mest akuta behoven hos befolkningen är just att få tillgång till den här grundläggande sjukvården. Om vi inte fanns på plats skulle gravida kvinnor inte ens få hjälp i samband med förlossningar.
Samtidigt råder det stor brist på personal, infrastruktur och mediciner inom sjukvården i norra Mali. Befolkningen måste betala för vården. Det så kallade Bamako-initiativet som Världshälsoorganisationen (WHO) har lanserat i Mali, innebär att befolkningen är med och delar på kostnaderna för vården. Det var menat som en styrmodell, men i och med krisen rasade systemet samman.”
Mässlingsutbrott
I mitten av mars skedde ett utbrott av mässling i Ansongo. Att ta hand om akuta situationer av det här slaget är en av anledningarna till att vi finns i norra Mali. Men på grund av säkerhetsläget kunde vi inte hålla i den planerade vaccinationskampanjen.
”Hälsodepartementet hade bett Läkare Utan Gränser om hjälp eftersom vi är en av få internationella organisationer på plats. Vi bistod med undervisning av personal och logistiskt stöd till transporter och till kylkedjan som är nödvändig för att vaccinet inte ska bli för varmt. Kampanjen genomfördes, men tyvärr nådde den inte så många. Redan före krisen 2012 var norra Mali en bortglömd plats när det gäller rutinmässiga vaccinationer av barn.”
Förutom att hantera epidemier är vi beredda att göra en insats i samband med våldstoppar. I februari behandlade våra team nio patienter med skottskador på sjukhuset i Ansongo. Trettio personer dog i striderna mellan fulani och tuareger, två nomadiska grupper som bor i området kring Ansongo och som även historiskt sett har stridit mot varandra. Läkare Utan Gränser bistod med första-hjälpen till de skadade som därefter remitterades till sjukhuset i Gao där det finns tillgång till röntgen och möjlighet att göra större kirurgiska ingrepp.
Många utmaningar
”När de skadade började anlända bestämde vi oss för att bege oss till Tin-Hama, en by sex mil öster om Ansongo, för att se om där fanns fler i behov av vård. När vi kom dit förklarade byborna för oss att några skadade hade bestämt sig för att ta sig till Niger, som ligger tio mil därifrån, för att få medicinsk hjälp. Några fulani hade rest ännu längre och dem kunde vi inte heller nå fram till.
I Tin-Hama hittade vi ett litet barn som led av akut neurologisk malaria och som var nära döden. Vår läkare gav honom första-hjälpen och vi tog honom sedan till sjukhuset i Ansongo. Det var svårt att övertyga hans familj som var nomader att de var tvungna att komma med oss till sjukhuset. Men det var även svårt att få militären som bevakade vägen in till staden att förstå att familjen måste till sjukhuset. Till sist hade vi lyckats övertyga alla inblandade och barnet klarade sig. Det råder ingen tvekan om att vår resa till Tin-Hama var värt mödan, för den dagen räddade vi livet på den två-årige pojken.”
I samband med krisen 2012 förstärktes skiljelinjerna mellan de olika folkgrupperna i norr liksom även mellan norra och södra delen av landet.
”För större delen av befolkningen i det drabbade området var krisen en svår tid och de kände sig förbisedda. Läkare Utan Gränser fanns på plats i Ansongo genom hela krisen, det är därför vårt arbete blivit så uppskattat.”
