Mer makt åt kvinnor i fredsprocesser leder till hållbara fredsöverenskommelser. Det leder till fred som är mer än bara avsaknaden av våld. Det leder till fred med säkerhet, rättigheter och frihet. Det leder till möjligheter att påverka, skapa och välja. Det främjar varje människas rätt till sin egen kropp.
I år fyller FN:s säkerhetsrådsresolution 1325, om kvinnor fred och säkerhet, femton år. Det markeras med en internationell granskning och förslag på nya riktlinjer som kommer att läggas fram i New York i höst.
Det var en stor seger för kvinnofredsrörelsen att få sin röst hörd i en säkerhetspolitisk resolution efter en lång process och flertalet kvinnokonferenser. I dag kan Sverige stoltsera med många organisationer, föreningar, myndigheter och beslutsfattare som arbetar med resolution 1325. Det finns resurser, expertis och efterfrågan på oss i civilsamhället som arbetar med kvinnor, fred och säkerhet.
Vi har i konsultationer tillfrågats om hur 1325-arbetet ska föras vidare i en feministisk utrikespolitik och säkerhetspolitik. Civilsamhället har en viktig roll att spela och blir erkänt som viktig resurs och kompetens i en demokrati som inkluderar kvinnor och män, med olika bakgrund och erfarenheter.
Delaktigheten av kvinnor i beslutsprocesser, på alla samhällsplan, är grunden som fred och säkerhet vilar på. Vi har förutsättningarna och ansvaret att bidra till en jämlik och fredlig värld och inget får hindra oss att fortsätta den strävan.
Relevansen av resolution 1325, och behovet av dess implementering, fortsätter att öka. Siffror från UN Women berättar med tydlighet hur det ser ut i konflikt- och postkonfliktländer som Operation 1325 verkar i. Av 585 fredsfördrag som skrevs under mellan 1990 och 2010 hade bara 92 stycken någon referens till kvinnor och bara 4 procent skrevs under av en kvinna.
I regeringens utrikespolitiska deklaration sägs att: ”Kvinnors delaktighet i beslutsfattande ska stärkas såväl i länder med fred som i länder i konflikt eller där återuppbyggnadsarbete pågår.” Detta måste vara kärnan i en feministisk utrikespolitik, i motsats till att främja ökad vapenexport.
Klimatförändringarna är gränslösa och ett verkligt säkerhetshot. De slår hårdast mot kvinnor med försörjningsansvar som redan har en begränsad matsäkerhet och personlig säkerhet, vilket är fallet i utvecklingsländer och konflikt- och postkonfliktländer. Under de kommande 50 åren kommer klimatflyktingarnas antal att öka drastiskt, särskilt i kustregioner. Kampen för försörjning och överlevnad trappas upp när häftigare stormar och längre torrperioder riskerar livsmedelsproduktionen och livsmedelspriser stiger.
Detta leder till fler konflikter och ökad instabilitet. Då måste vi medverka till att kvinnor har ökad makt och säkerhet för att de ska kunna vara delaktiga i samhällsutvecklingen och inte bara bli betraktade som offer.
En feministisk utrikespolitik kräver av oss alla att vi gör skillnad och tar ett globalt ansvar.
Annika Schabbauer
kanslichef Operation 1325
Artikel publicerad i Dagens Arena 3/3-2015
