Triggervarning: denna text innehåller vittnesmål från överlevare av sexuellt våld.

Jewel kliver ombord på fartyget Aquarius och ser ut som en skrämd liten fågel som äntligen hittat skydd mot stormen.

Hon darrar av kyla och rädsla.

Hon har precis överlevt en hemsk niotimmarsresa över Medelhavet i en liten gummibåt där över 100 personer trängdes. Hon hade tagit sig ut från Libyens kust under natten.

Hennes kläder är fortfarande dyngsura när hon brister i gråt i armarna på Läkare Utan Gränsers barnmorska.

Jag arbetar som kommunikationsansvarig ombord på båten.

Jewel och hennes två systrar är bland de 333 kvinnor som räddats av Aquarius, som drivs av Läkare Utan Gränser och SOS Mediterranee, sedan början av året.

20-åriga Jewel och hennes yngre syster, som är från Gambia, är bland de 46 gravida kvinnorna som vi räddat.

"Nästan alla av dem har upplevt våld. Antingen i sina hemländer eller i Libyen" säger vår barnmorska Elizabeth Ramlow till mig. "Många har kidnappats och våldtagits."

Hon berättar att när kvinnorna väl når Libyen, ofta efter en väldigt lång resa fylld av smärta och våld, har de ingen annan utväg än att ta sig ut på havet.

"De har verkligen inget val, och det är därför de fortsätter att komma" säger hon.

"Jag föredrar att dö i vattnet framför att dö i Libyen"

En av kvinnorna ombord har flytt tillsammans med sin man och deras två små barn. Hennes bror och hans familj försökte nyligen genomföra resan över Medelhavet. Alla drunknade.

Trots det så har hon och hennes två barn gått ombord på gummibåten. "Hon är så pass desperat" säger Elizabeth.

Tvåbarnsmamman från Sierra Leone är inte den enda som var villig att riskera livet för att fly Libyen.

"Jag föredrar att dö i vattnet framför att dö i Libyen" säger Mary som har spenderat en vecka i libyskt fängelse efter att hon tagit sig från Kamerun.

Bredvid henne har Jewel bytt om till torra kläder och är nu lugn och lättad. Hon berättar att hon var livrädd under hela resan.

Jewel

"Det var bättre på natten när jag inte kunde se var jag var" berättar hon för mig.

"När solen gick upp såg jag mig omkring och där fanns bara vatten.

Vi flöt med vågorna. Det var väldigt otäckt."

Aquarius sätter kurs mot en annan båt i nöd. Jewel säger att hon inte är trött och vill hjälpa de nya kvinnorna som kommer ombord.

Hon väntar entusiastiskt på nästa grupp som räddas. Hon hoppas att hennes man är en av dem. De tog sig till kusten tillsammans, men samtidigt som Jewel och hennes systrar lyckades ta sig ombord på samma gummibåt, blev hennes man som skadats efter att ha försökt rymma över stängslet från ett förvar, intvingad i en annan båt.

De spenderade över ett år i Libyen. Där blev Jewel och hennes systrar kidnappade och satta i förvar upprepade gånger.

"Sista gången satt vi i förvar i sex dagar," minns hon. "Vi hade fyra tjejkompisar med oss, men de dog efter två dagar för att vi inte fick mat eller vatten.

Deras lik lämnades kvar med oss i cellen i fyra dagar. De började ruttna och lukta illa.

Vi kunde inte sova på kvällarna med våra döda vänner intill oss. Vi grät.

Vi ville ta oss därifrån och vi bad om mat och vatten. Det fick vi inte. Men i slutändan släppte de oss."

När de tillfångatogs separerades Jewel och hennes systrar från hennes man. Han sattes, precis som alla andra manliga fångar, i tvångsarbete. Kvinnorna hade det inte bättre.

"De gjorde dåliga saker mot kvinnorna," säger Jewel.
"De tvingade av oss kläderna och letade efter pengar. Till och med där nere," säger hon och pekar på sitt underliv.

"De kan göra vad som helst för att de har vapen, och om du säger nej så skjuter de dig. Vi är inte människor för dem eftersom vi är svarta. Vi är slavar.

Det är ännu värre om du är kvinna. De rör vid dina bröst och till och med där nere, och du kan inte säga ifrån. De bryr sig inte om de gör dig gravid."

I fängelset träffade Jewel en kvinna som hade fött sitt barn i fångenskap.

Helt utan anledning började vakterna kasta kokhett vatten på kvinnans äldre barn. Flickan skadades svårt. "De är fortfarande kvar i fängelset," säger Jewel.

När de upplevde dessa övergrepp var det svårt för Jewel och hennes systrar att inte gråta.

"Om de hörde dig gråta så slog de dig med sina vapen," säger den unga kvinnan. "Jag har sett en stor man bli galen för att de slog han hårt återupprepande gånger i huvudet."

Jewels man var inte bland nästa grupp som räddades på havet av Aquarius.

Hon försökte inte hålla tillbaka tårarna när hon klev av båten på Sicilien med sina systrar, redo för ännu en resa.

Hope

Hope och hennes man hade mer tur. De befann sig ombord samma gummibåt och räddades av Aquarius tillsammans.

Dock var inte hela familjen ombord. "Vi har en sjuårig son," säger Hope. "Han var tvungen att stanna i Kamerun med min kusin".

Hope och Steve slogs för sin kärlek i hemlandet. Hope har förlorat båda sina föräldrar och Steves styvmamma var emot deras förhållande.

De är nu 23 respektive 24 år gamla. Hope och Steve hade ingen aning om hur svår resan till Libyen skulle bli.

"Men vi insåg det under de första tre dagarna," säger Hope. "Vi var fast i Niger i en vecka och vi var tvungna att ta oss över öknen till Algeriet."

Där stannade paret i ett övergivet hus i tre månader och arbetade för att kunna betala resten av resan. De var ofta hungriga och arbetade för att få mat för dagen.

När de väl tog sig till Libyen blev de kidnappade och inkastade i fängelse där männen separerades från kvinnorna.

"Männen tvingades att arbeta utan mat och vatten. När det väl fanns vatten så var det saltvatten från havet," säger Steve.

Kvinnorna hade det ännu värre.

"De bad oss om pengar. Om vi inte hade några så våldtog de oss. Ibland sålde de till och med tjejerna."

Hope hade inga pengar att betala för sin frihet. Hon tittar ner i golvet när hon förklarar att hon har varit både vittne och offer för våldtäkt.

När de väl släpptes försökte paret att ta sig ombord på en gummibåt. Men de blev återigen tillfångatagna. Samma fängelse med samma övergrepp.

De blev tillsagda att om de vill lämna Libyen så måste de betala mer. Hope ringde sin kusin som förde över pengarna de behövde.

"Hon räddade oss och tar också hand om min son. En dag kanske vi får träffa honom igen."