Den 31 oktober år 2000 antogs Resolution 1325 av FN:s säkerhetsråd - vilket betraktades som ett globalt genomslag av många i det internationella samfundet, särskilt av kvinnoorganisationer i civilsamhället som länge lobbat för ett internationellt beslut om att öka kvinnors makt i fredsprocesser. En antagen resolution är bindande för varje medlemsland och med sex efterföljande resolutioner har världssamfundet ett enormt ansvar att bidra till dess förverkligande.
Gillberg har intervjuat Annika Schabbuer, kanslichef på Operation 1325, samt Madeleine Rees och Sofia Tuvestad från IKFF (Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet). Även om Resolution 1325 har varit betydelsefull i många situationer, är båda två kritiska till den bristande implementeringen. Fortfarande idag, 15 år senare, är endast en marginell andel av de medverkande i beslut som rör fred och säkerhet kvinnor. Även Sverige ligger efter i arbetet.
- De indikatorer och system för rapportering som formulerats är inte helt relevanta och mäter inte utveckling på rätt sätt. Det gör att Sveriges handlingsplan brister i praktisk användbarhet, trots dess möjligheter. Den svenska handlingsplanen utvecklades med för lite konsultation från civilsamhället, säger Annika Schabbuer i ett citat från artikeln.
Enligt en global studie om Resolution 1325 behövs framförallt tre nyckelfaktorer för att resolutionen ska bli verklighet; civilsamhällets delaktighet, långsiktigt engagemang och förebyggande konflikthantering, skriver Gillberg. Vid årsskiftet ska Sveriges regering lägga fram en ny strategisk handlingsplan för att implementera 1325, och de intervjuade hoppas på att denna gång få se ett helhetsperspektiv med tydliga indikatorer, finansiering och ett långsiktigt tillvägagångssätt. Det är trots allt omöjligt att bygga en hållbar fred genom att fortsätta exkludera kvinnor från freds- och konfliktaktiviteter.
