Hot och trakasserier mot Malmös judar och attacker mot kvinnor i slöja är exempel på rasistiska och främlingsfientliga yttringar i Sverige den senaste tiden. Vi har sett våld i storstadsområdenas förorter, hot mot polis- och ambulanspersonal och ett misslyckat terrorattentat i centrala Stockholm. Risken är stor att vi vänjer oss vid en högre konfliktnivå i samhället.

Att se de utmaningar som följer av utanförskapet är en förutsättning för att vidta åtgärder, men det offentliga Sverige tycks ännu inte ha insett vidden av problemen. Statsminister Stefan Löfven presenterar senare i vår regeringens tredje handlingsplan för mänskliga rättigheter. Den måste innehålla tydliga åtgärder mot rasism och etnisk diskriminering och en strategi för mångfald. Bara genom konkreta åtgärder kan det offentliga Sverige skapa ett brett förtroende bland alla som drabbas av utanförskapet.

Sverige tycks bli allt mer polariserat. Samtidigt som flera opinionsundersökningar visar ett brett stöd för en välkomnande flyktingpolitik utsätts människor för våld, diskriminering och utanförskap på grund av sin religiösa eller etniska tillhörighet. FN:s rasdiskrimineringskommitté har i sina rekommendationer till Sveriges regering pekat på bland annat omkring 5 000 anmälda hatbrott per år, problem med antisemitism, islamofobi och afrofobi, diskriminering mot romer och en starkt segregerad arbetsmarknad.

Svenska FN-förbundet har i sina rekommendationer till FN:s människorättsövervakare föreslagit bland annat att Polisen ska få fler hatbrottsgrupper. Hela rättsväsendet, från polis och åklagare till domare, måste få bättre representativitet och kompetens i hatbrottsfrågor. Företag och organisationer bör uppmuntras att se fördelarna med att anställa personer med utländsk bakgrund, men en arbetsgivare som vill öka mångfalden på arbetsplatsen får i dag inte motivera tillsättandet av en tjänst med den sökandes etniska bakgrund. Sverige behöver en nationell oberoende myndighet för mänskliga rättigheter som kan stödja anställda i kommuner och landsting i deras dagliga arbete som ofta rör rättighetsfrågor.

Det är samtidigt angeläget att framhålla goda exempel i både näringslivet och organisationslivet. Allt fler företag inser fördelarna med att ha en personalstyrka med breda språkliga och kulturella erfarenheter. De måste få draghjälp genom till exempel kraftfulla satsningar på validering av utländska betyg och den effektivisering av undervisningen i svenska för invandrare som har aviserats.

Att 3 av 4 i Sverige känner oro för ökad främlingsfientlighet säger något om problemets omfattning och vikten av gemensam kraftsamling. Det yttersta ansvaret för att hålla ihop landet vilar på statsminister Stefan Löfven som nu måste visa att han tar diskriminering och utanförskap på allvar. Det offentliga Sverige – myndigheter, näringsliv och organisationer – präglas fortfarande av strukturer och maktförhållanden som påminner om det gamla industrisamhället. Staten måste föregå med gott exempel och till exempel använda utnämningsmakten för att öka den etniska mångfalden bland chefer i statliga myndigheter.

Den amerikanske presidenten Barack Obama skulle sannolikt inte kunna ha blivit landshövding i Sverige. Det är en insikt som säger något om hur långt vi har kvar till ett samhälle där alla är delaktiga.

Aleksander Gabelic
ordförande i Svenska FN-förbundet

Linda Nordin
generalsekreterare i Svenska FN-förbundet