“Jumaa!” skriker min kongolesiska läkarkollega högt och bestämt. Det lilla knyttet på båren rör inte på sig. “Jumaa!” Efter upprepade gånger lyfter sig ögonlocken långsamt och barnet på golvet 2 meter framför oss ger ifrån sig ett stönande.
Vi är i triageringsdelen av vårt behandlingscenter för ebola, ett center som är specialdesignat för behandling och isolering av ebolapatienter. Vi måste alla hålla oss på 2 meters avstånd för att inte riskera att bli smittade. Innan en patient skrivs in och får ett rum, försöker vi säkerställa att det verkligen är ebola som de misstänks vara drabbade av.
Senare sätter vi på oss våra skyddsdräkter och tar hand om patienterna. Det går att arbeta ungefär 1 timme i skyddsdräkten innan man måste gå ut för att inte riskera att bli utmattad och utgöra en fara för sig själv eller en patient. Men idag är det svårt att inte med en gång rusa in till Jumaa för att ge honom den vård han behöver.
Det finns en elefant i rummet. I vårt sprillans nya, välbemannade behandlingscenter finns inga ebolapatienter. I juli och augusti upptäcktes fyra fall av ebola i miljonstaden Goma där vi befinner oss. Sedan dess har det varit tyst. Varje dag droppar det in ett antal patienter med misstänkt ebola och eftersom symptomen i det initiala skedet liknar symptomen av ett gäng andra vanliga sjukdomar, till exempel malaria, är det svårt att fria en patient från misstanken om ebola. Hos oss tas två blodprov för att vi ska vara helt säkra på att patienten inte har ebola. Det tar ca tre dagar innan patienten skickas hem eller till sjukhus för vidare vård.
Varför finns vi då i Goma? Goma är en strategiskt belägen handelsstad precis bredvid gränsen till Rwanda. I byar norr om Goma, identifieras fortfarande varje vecka fall av ebola. I den här delen av landet är förflyttningarna enorma. Varje dag åker busslaster av människor till och från de norra delarna av landet och varje dag åker samma människor över gränsen till Rwanda och Uganda. Med andra ord. Viruset kan när som helst visa sig igen i Goma, och om det inte stoppas finns det en risk att det sprider sig till ännu fler delar av Afrika.
Jumaa* på sitt rum.
Varför har Jumaa kommit till oss? Feber, kräkningar, diarré, huvudvärk men också nedsatt i sitt medvetande. Efter att ha klätt oss i skyddskläder går vi tillsammans in och bär Jumaa till sitt rum. Han får behandling för malaria, maskinfektioner och bakteriella infektioner.
Alla patienter och anhöriga får samtal med psykolog och hälsorådgivare. I Jumaas fall är det svårt. Han är nedsatt i sitt medvetande och orolig. Han vill inte använda den varma filten när det blir kallt på natten utan vill bara ha sin mammas sjal att gömma sig i. Det kan vara otroligt skrämmande för framförallt barn att vara isolerade på detta sätt. Som tur är får Jumaa sällskap av en så kallad “garde malade”, en som överlevt ebola som är immun mot sjukdomen och som kan vara med honom utan skyddsdräkt. Eftersom Ebola har viss stigma och på grund av risken av att felinformation och rykten lätt kan spridas i angränsande samhällen, går alla patienter och anhöriga hem tillsammans med en psykolog och hälsorådgivare för att hjälpa med eventuella rädslor.
Jumaa behöver mer vård än vad vi kan tillhandahålla
På morgonen dagen efter får Jumaa ett krampanfall och sjunker ytterligare i sitt medvetande. Han bryr sig inte längre om de filtar vi bäddar in honom med och andas snabbt. Vi misstänker hjärnhinneinflammation. Jumaa behöver mer vård än vad vi kan tillhandahålla på vår specialiserade anläggning. Den är inte fullt utrustad, såsom ett sjukhus är, för att hantera de många andra medicinska behoven bortsett från ebola som finns i Goma. Vi gör så gott vi kan på centret, men ofta behöver patienter överföras till andra hälso- och sjukvårdsanläggningar. I Jumas fall togs han med ambulans till sjukhus igår. Här hoppas vi att han kan få intensivvård. Det bränner bakom ögonlocken när jag tänker på den otroliga orättvisa värld vi lever i. Den orättvisa vi alla är medvetna om men som Jumaa fick vara ett exempel på idag. I Goma finns ingen ebola för tillfället, men ändå ett extremt behov av vård av andra viktiga hälsoproblem.
I nästa blogginlägg pratar jag mer om “non-ebola-care” och den paradox som ebolaepidemin har skapat här.
Läs Emilys blogg här.
*(Jumaa heter egentligen något annat)
Emily Tegnell, läkare
