Vi är i fält. Eller i alla fall nästan. Just det här ”fältet” ligger varken i Sydsudan eller Haiti utan i utkanten av Bryssel. Hit till träningscentret i ett gammalt industriområde kommer Läkare Utan Gränsers fältarbetare, både de som snart ska iväg på sitt första uppdrag och erfarna rävar som behöver fylla på med ny kunskap. Här får de en möjlighet att i såväl teori som praktik öva, träna, lära sig allt de kan tänkas behöva i fält.

En av dagens kursdeltagare är Jindar Espar, ingenjör från Stockholm och snart på väg ut på sitt första uppdrag, som logistiker i Pibor i Sydsudan.

– Jag har hört att det första jag ska göra när jag kommer dit är att sätta upp ett tältsjukhus. Så jag hoppas att vi går igenom det i dag. Annars försöker jag tänka att det väl är som att skruva ihop en Ikea-möbel. Då känns det lite mer greppbart.

Även som logistiker har man ett livsviktigt uppdrag

Tillsammans med 15 andra blivande logistiker kommer han att tillbringa en vecka här på träningscentret. Att det ska bli en ”karriär” inom Läkare Utan Gränser för Jindar Espar och hans kurskamrater i Bryssel verkar troligt. Det är uppenbart att de trivs, på kursen och med varandra, är uppenbart. Skämten studsar hit och dit. Men strax under ytan skymtar allvaret.

Även som logistiker har man ju ett livsviktigt uppdrag, konstaterar Clement Bingen, farmaceut och ansvarig för dagens första moment, om kylkedjan, eller konsten att hålla mediciner och vaccin vid rätt temperatur ända fram till patienten.

– Vi är inte medicinare, vi träffar inte patienterna. Men det är vårt ansvar att se till att mediciner och vaccin varken blir för varma eller för kalla. Då är risken stor att de blir förstörda. Kom ihåg det, det är för patienterna vi är här.

”Var är riktlinjerna för åsnor?”

Eleverna lyssnar, frågar, antecknar. En snabb kopp kaffe, sen är det dags för nästa moment – transporter. I fält är det mycket som måste transporteras. Människor, utrustning, bilar och motorcyklar. Ibland åsnor och kameler. Läraren Valerian Lemoine skickar runt instruktionsböckerna med generella riktlinjer för transporter i projekten.

– Var är riktlinjerna för åsnor? frågar någon och alla skrattar.

Men läraren blir entusiastisk och spinner vidare.

– Det är en väldigt bra fråga. Så är det ofta i fält. Man står där och plötsligt har man en åsna som ska transporteras och så finns det inga guidelines. Hur gör man då?

Att vara logistiker i fält handlar nog mycket om sunt förnuft, resonerar Jindar över nästa kopp kaffe. Om inställningen – tror jag att jag kommer att klara det här eller inte.

Läs en längre version av den här texten i Läkare Utan Gränsers tidning Direkt.