I flyktinglägren i Bangladesh möter läkaren Ian Cross en sjuk flicka med återkommande, smärtsamma krampanfall. Där blir han också varse om att kärlek kan vara lika kraftfull som vilket läkemedel som helst.
”Det såg länge mörkt ut för den magra tioåriga flickan som ligger på britsen i ett nedsläckt rum på vår vårdcentral. För elva dagar sedan flydde hon med sin familj över gränsen till Bangladesh, bort från det allt intensivare våldet i Rakhine-provinsen i Myanmar. Familjen bor nu i flyktinglägret Kutupalong som ligger i Cox’s Bazar-regionen.
När vi först träffade flickan led hon av återkommande, smärtsamma krampanfall som gjorde att ryggen blev bakåtböjd och hennes lemmar orörliga. Flickans käke var låst. Ett tydligt fall av stelkramp, en sjukdom som tack vare vaccinering så gott som försvunnit i stora delar av världen. Men i några få områden, som nordvästra Myanmar som flickan kommer ifrån, finns den kvar. Vi vet inte om flickan kommer att bli frisk igen. Stelkramp kan vara en dödlig sjukdom.
Vi ser till att rummet där hon ligger är tyst och mörkt, varje sinnesintryck kan utlösa ännu ett krampanfall med outhärdliga smärtor. Flickans armar är en aning mer rörliga idag, men hennes ben och fötter är fortfarande stela. Igår när hon försökte äta lite mat, kunde hon fortfarande inte öppna munnen tillräckligt mycket för att få i sig något.
Jag börjar nästan gråta
Hon ser på sin pappa som sitter bredvid henne på madrassen i skräddarställning. Tårarna rinner ner för hans kinder. Vi gör allt vi kan för att påskynda läkningsprocessen, men vägen känns väldigt lång. Flickan försöker säga någonting genom sina sammanbitna tänder.
– Vad säger hon? frågar jag min bangladeshiska kollega, läkaren Sharma Shila.
– Hon vill gärna att hennes pappa ska hålla om henne, säger hon.
Pappan ser orolig ut. Han är rädd för att utlösa ett nytt krampanfall om han rör vid sin dotter. Jag lyfter sakta upp flickan i hans knä så att han kan hålla om henne.
Sedan vänder jag mig om för att ta hand om den andra patienten i rummet, en nyfödd bebis med spädbarnsstelkramp. Hade mamman kunnat vaccineras mot stelkramp under graviditeten, hade bebisen inte behövt drabbas av sjukdomen. Men på andra sidan gränsen, varifrån rohingyerna flytt, hade hon inte tillgång till mödravård.
Innan jag lämnar rummet kastar jag en sista blick över axeln mot den lilla flickan i pappans famn. Häpet stannar jag upp. Muskelkrampen har lättat så pass mycket att hon kan böja sina knän i en vinkel på 60 grader. Käken är inte längre låst och hon kan för första gången på flera dagar le mot sin pappa.
Jag börjar nästan gråta. Kärlek är måhända inte medicin, men här ser jag att den är lika kraftfull som vilket läkemedel som helst.”
Ian Cross
läkare på plats i sydöstra Bangladesh
Tre veckor efter att den lilla flickan med stelkramp kom till flyktinglägret började hon att gå igen.