Klockan är 07.45 när jag går ut ur vårt luftkonditionerade hus mot den väntande jeepen, och den 40 gradiga värmen slår emot mig. Trots att jag har varit här i två veckor har jag fortfarande inte vant mig vid hettan. Jag öppnar fönstret i jeepen och luftdraget känns exakt som hårfönen hemma i badrummet i Stockholm. Jag befinner mig i Nigers huvudstad Niamey, den varma vinden kallas för Harmattan och blåser över Sahel-öknen under torrsäsongen. Den är också orsaken till att jag är här.
Niamey ligger i det så kallade ”meningitbältet” som sträcker sig från Senegal i väst till Etiopien i öst. Här bryter epidemier av meningit (hjärnhinneinflammation) ut med jämna mellanrum. Epidemierna bryter alltid ut under torrsäsongen, och man tror att det beror på att den heta torra luften skadar luftvägarna så att bakterier lättare kan ta sig in.
I mitten av mars i år började antalet fall av meningit att öka i Niger, och ett par veckor senare stod man inför faktumet att huvudstaden var på väg in i en epidemi. Läkare Utan Gränser, som redan är på plats och driver projekt i andra delar av landet, startade ett behandlingscentrum. På tre veckor fick vi utöka antalet bäddar på centret från 35 till 350. Ungefär då kom jag.
Föreställ er att starta upp ett sjukhus på tre veckor. Med 150 sjuksköterskor, läkare, städare och vakter och 350 inlagda patienter plus minst en familjemedlem per patient. Föreställ er sedan att sjukhuset består av en fallfärdig byggnad och 17 tält och att det är 45 grader varmt. Då kan ni kanske föreställa er vilket kaos det var. Och fortfarande är, trots att antalet patienter som läggs in varje dag har minskat från 200 till 100.
Meningit är en av världens farligaste sjukdomar. Den drabbar framförallt barn och unga vuxna, och utan behandling är dödligheten över 50 % (med behandling brukar den ligga kring 10 %). Andelen som får neurologiska sviter efteråt, såsom hörselskador, förlamningar etc. är 10 – 12 %. Förutom att infektera hjärnhinnorna kan bakterien också orsaka blodförgiftning som är extremt svårbehandlad.
Mina dagar på behandlingscentret går åt till att handleda våra lokala läkare och försöka förbättra rutinerna för att patienterna ska få så bra vård som möjligt, så snabbt som möjligt. Hålla i morgonmöten, göra behandlingsprotokoll och dosscheman för läkemedel, skriva listor på vilken utrustning som saknas. Ibland när en läkare inte dyker upp får jag gå rond bland tälten. Skriva ut patienterna som fått behandling och observerats i ett par dygn, och flytta de sjukaste patienterna till intensivvårdsavdelningen. De patienter som kommit till oss i tid svarar ofta väldigt fort på behandlingen, och det är skönt att se att vi mitt i allt kaos gör mycket nytta. Desto tråkigare förstås i de fall där infektionen hunnit ta överhanden och vi inte kan göra annat än att försöka lindra.
Varje dag tittar vi på antalet namn som sköterskan registrerar i liggaren. Senaste dagarna har de sjunkit stadigt, det ser ut som att epidemin är på nedgång. Har vi tur blir de 3500 personer som hittills insjuknat i meningitepidemin i Niamey inte så många fler. Har vi ännu mera tur (eller kanske snarare politisk vilja) blir befolkningen vaccinerad mot meningit, och Harmattan kan få blåsa i fred.
Jessica Svefors
Läkare Utan Gränser
