Valerie Pierre, koordinator för vårt kirurgiska projekt i Aden – 2 april 2015

”De flesta patienterna är unga män men vi har också vårdat kvinnor och barn. Nästan alla har skottskador eller har träffats av prickskyttar eller splitter. Jag har sett män i 20-årsåldern med benen bortsprängda – jag har aldrig varit med om något liknande. Vi har också tagit emot barn som blivit svårt skadade mitt under sin lek. Det här ju är ett kirurgiskt projekt men ibland kommer det in personer med så svåra huvud- och nackskador att vi är tvungna att skicka dem någon annanstans.

Vi är sex personer inom vårt internationella team och 140 personer inom vårt jemenitiska team. Vi arbetar dygnet runt och den lokala personalen är verkligen sjukhusets livsnerv. Även om det kan vara farligt för de lokala att ta sig till jobbet fortsätter de komma hit varje dag. Ofta är det för osäkert att åka hem och lyckas de inte får de stanna kvar på sjukhuset över natten. De är förstås oroade för sina familjer, sin framtid och vad som ska hända deras hemland Jemen.

Stämningen är spänd och det är stressigt. Vi hör strider utanför sjukhuset och bomber falla inte  långt från oss. Vi turas om att sova några timmar, ofta på golvet i korridoren på tryggt avstånd från fönstren i våra rum. Vi är i desperat behov av mer internationell personal som kan ta över efter oss.”

Anees Dayan, sjuksköterska på vår akutavdelning i Aden – 5 april 2015

”Läkare Utan Gränser började arbeta här 2012 och vi har tagit emot väldigt många skadade sedan dess. Nu är det värre än någonsin. Under två veckor har vi tagit emot sammanlagt närmare 600 skadade i flera stora attacker. Det har varit en stor chock. Vi måste försöka hålla läget under kontroll, vara ansvarsfulla och få styr på allting. Det hugger till i hjärtat att möta skadade människor från närområdet och från mina egna hemkvarter. Jag är personligt bekant med många av de skadade.

Jag bor rätt nära sjukhuset så jag tar mig dit till fots. Jag kommer från Abyan och det finns ingen annan än jag som tar hand om min familj. Släktingar har ringt och anklagat mig för att lämna min familj ensam när jag åker och jobbar, men jag kan bara inte stanna hemma. Jag är sjuksköterska och det här är det jag gör.”

Liqa, farmaceut på vårt sjukhus i Aden – 5 april 2015

”Jag har inte lämnat sjukhuset sedan striderna bröt ut den 19 mars. Det är för farligt att röra sig på vägarna och dessutom finns det ingen annan farmaceut på sjukhuset så jag behövs verkligen här. Min kollega på apoteket åkte iväg före striderna och har inte kunnat återvända till Aden.

Man blir mycket trött av arbetet på sjukhuset, men som sjukvårdspersonal måste vi vara starka. Vi har hittills lyckats hålla huvudet ovanför vattenytan, men oron för våra familjer ökar på stressen. Livet har stannat av i staden och det har blivit extremt farligt att röra sig ute. Vissa vägar har stängts av helt. Våra lager på apoteket håller på att sina och vi är i desperat behov av mediciner, utrustning och den personal som väntar på att få avlösa oss.

Jag har inte träffat min familj sedan striderna bröt ut. Jag kan bara tala med dem på telefon. Min familj har inte haft tillgång till vatten på två dagar och de har el bara i några timmar. Jag är väldigt oroad för dem.”