“Om ungefär en vecka ska jag ge mig iväg på mitt livs hittills största äventyr. Den 15 januari 2017 ska jag gå på ett flygplan som tar mig till en stad där jag aldrig varit, i ett land jag aldrig besökt, på en kontinent jag aldrig satt min fot. Under tre månader kommer jag leva, bo och arbeta i Dar es Salaam i Tanzania och varje dag möta en kultur jag aldrig tidigare upplevt.”
Det här skrev jag på min blogg den 5 januari i år. Det var en dryg vecka innan avresa och jag bubblade av förväntningar. Trots att det var helt utanför min comfort zone att resa iväg på detta sätt var jag otroligt motiverad. När jag nu i efterhand tittar tillbaka på mina tre månader i Dar es Salaam fylls jag av värme och glädje, men också av frågor och funderingar.
Projektet som jag var på heter Kigamboni Community Center och är ett kulturcenter för barn och unga som lever i social utsatthet. Arbetsuppgifterna på KCC kunde vara varierande men utgick främst från mina egna förmågor och intressen. Mina två huvudsakliga ansvarsområden var att hålla i en engelskakurs på eftermiddagarna samt ha hand om en pysselklubb för de yngre barnen på centret. Utöver det hade jag även svensklektioner för några språkintresserade elever och hjälpte till ett par gånger som assistent på simskolan. På KCC arbetade jag framförallt tillsammans med två andra internationella volontärer. Då vi alla tre är intresserade av globala frågor valde vi att en gång i veckan hålla i workshops med globalt tema. Några av de ämnen som vi tog upp var jämställdhet, klimatförändringar, globalisering, mänskliga rättigheter och FN’s globala mål för hållbar utveckling.
Jag förvånades över hur snabbt jag kom in i min nya vardag och hur naturligt allt efter bara några dagar kändes.
Jag bodde på ett sidoprojekt till KCC som kallades för The Shelter. The Shelter är ett hem för barn och ungdomar som tidigare har bott på gatan, men som genom KCC får en nystart och andra chans. Att få bo på The Shelter är en av de saker som jag uppskattar mest med min resa. Mina värdsyskon tog hand om mig på bästa tänkbara sätt och jag är tacksam att jag fick chansen att lära känna dem. Innan jag reste hade jag förväntat mig att få uppleva en mycket större kulturkrock än vad jag faktiskt gjorde. Jag förvånades över hur snabbt jag kom in i min nya vardag och hur naturligt allt efter bara några dagar kändes. The Shelter som från början bara var ett hus, blev inom kort ett hem och en plats som jag alltid kommer bära med mig.
När jag var i Tanzania funderade jag mycket kring begreppet “volontärresa” och vad det innebar för mig. Personligen har den här resan främst handlat om möjligheten till ett kulturutbyte. Jag hade varit tydlig från start med att jag gjorde det här av helt själviska anledningar och att jag inte åkte iväg för att uträtta något. Istället hoppades jag (väldigt klyschigt) kunna växa i mig själv och få nya erfarenheter. Men det som slog mig längs vägen var om det verkligen var rätt av mig att tänka så? Det finns så otroligt många komplikationer med att som vit, ung person åka i väg och volontärarbeta i ett land långt borta med en okänd kultur. Det handlar bland annat om anknytningsproblematik, fördomar och postkolonialism för att bara nämna några.
Det sägs att en volontär ska vara beredd på att få mer än vad den kan ge, men tänk om den då också gör mer skada än nytta. Under mina tre månader i Dar es Salaam har jag definitivt gjort en personlig utveckling, men frågan jag ställer mig är om det är moraliskt försvarbart. Är det verkligen okej att jag utvecklas på bekostnad av någon annan?
