JORDANIEN:

– Om man uttrycker sig på »fel« sätt anses man avvikande, säger Khalid* som är från Syrien och Jordanien och som sedan två år bor i Sverige. 

– De som får problem är till exempel män som offentligt vill visa upp sig i kjol och smink. Jag är själv inte feminin som person och det har skyddat mig enormt, säger han, som är bisexuell.

1951 blev Jordanien det första landet i Mellanöstern att avkriminalisera homosexualitet, före de flesta europeiska länder. Medan många andra länder i regionen tog över kolonialländernas konstitution när de blev självständiga skrev Jordanien sin egen. I den valde de att inte ta med den brittiska lag som gjorde att homosexualitet var straffbart med upp till tio års fängelse. Ändå lever hbtq-personer i Jordanien med vardaglig rädsla för att bli upptäckta.

 »Jag har en kompis vars familj fick reda på att han var homosexuell, så de tog hans telefon och tvingade honom att stanna hemma.«

Khalid är född och uppväxt i Jordanien men på pappret är han syrier. Det gjorde att han inte fick stanna kvar i Jordanien när det upptäcktes att han var hivpositiv. Eftersom Khalid ville undvika att bli utvisad till Syrien, där det väntade obligatorisk militärtjänstgöring, kontaktade han UNHCR, som hjälpte honom till Sverige.

– Jordanier accepterar inte hbtq-personer av kulturella, religiösa och personliga skäl. Jag har en kompis vars familj fick reda på att han var homosexuell, så de tog hans telefon och tvingade honom att stanna hemma. Till slut rymde han och genom UNHCR kom han också till Sverige.

Själv har Khalid inte berättat något för sin familj om varken sitt hälsotillstånd eller sexualitet.

– Jag sa att jag inte kunde stanna för att jag är syrier och att de tog mitt pass när jag kom tillbaka från Libanon, där jag hade stannat för länge i hopp om att starta ett nytt liv, berättar Khalid.

Khalids berättelse är hans egen, men den är inte unik. Hasan Kilani på Rainbow Street, en hbtq-organisation som startades i Jordaniens huvudstad Amman men numera har sitt högsäte i USA, berättar om boende- och arbetssituationen för transpersoner. Vi träffas på Rainbow Streets anonyma kontor i Amman.

»Det brukade till exempel finnas ett antal gaybarer och två klubbar i Amman, men nu finns det bara ett ställe kvar. Och efter arabiska våren delas det inte ut fler licenser till hbtq-ställen.« Hasan Kilani 

– De flesta blir sexarbetare, men om de faktiskt lyckas hitta ett jobb hamnar de längst bak i lagret, jobbar tolv timmar om dagen svart för minimilön och utan övertidsersättning, förklarar han. Och de kan inte direkt klaga till någon eftersom de inte känner sig välkomna eller skyddade hos myndigheterna. Dessutom får de ofta betala högre hyra eftersom ingen annars accepterar dem som hyresgäster.

Denna typ av diskriminering påverkar förstås självbilden och självkänslan negativt.

– Jag har träffat människor som presenterar sig som shemales. När jag påpekar att det ofta är ett nedsättande ord frågar de bara mig om jag tror att de kan bli något annat än sexarbetare i Jordanien.

De lagar som finns skyddar med andra ord inte hbtq-personer i praktiken. Det finns inte heller en kultur som får hbtq-personer att känna sig trygga i att utöva sina rättigheter. Enligt Hasan Kilani blev det dessutom värre efter den arabiska våren 2011, även om lagarna faktiskt har förändrats till det bättre.

– Den sociala acceptansen har blivit sämre. Det brukade till exempel finnas ett antal gaybarer och två klubbar i Amman, men nu finns det bara ett ställe kvar. Och efter arabiska våren delas det inte ut fler licenser till hbtq-ställen.

 »En vän till mig som är transperson knackade på huven på en polisbil som stod parkerad utanför stället och hälsade glatt på poliserna, iförd genomskinliga underkläder. Det var ett unikt ögonblick.«

Han berättar nostalgiskt om en händelse före våren 2011.

– Vi organiserade landets första dragshow och en vän till mig som är transperson knackade på huven på en polisbil som stod parkerad utanför stället och hälsade glatt på poliserna, iförd genomskinliga underkläder. Det var ett unikt ögonblick.

Sen blev det som sagt värre.

– Det första islamisterna gjorde efter att arabiska våren satte igång var att attackera en halloweenfest på en restaurang, beväpnade med knivar och stenar. De hävdade att det var ett sataniskt party.

Lagstiftning blir ofta godtycklig när kulturen inte stämmer överens med dess värderingar. Parallellt med det statliga rättssystemet finns ett religiöst rättssystem i Jordanien, vilket gör att du kan bli straffad av flera olika institutioner. Traditioner och den samhälleliga opinionen gör också att myndigheterna är mer eller mindre benägna att genomdriva vissa lagar framför andra.

Så samtidigt som Jordaniens lagar till exempel möjliggör hbtq-tidningen My.Kalis existens finns det inga tecken som röjer att Rainbow Streets kontor ligger där jag sitter och pratar med Hasan. Det skulle aldrig gå att hänga ut en regnbågsflagga på fasaden.

LIBANON:

I Libanons huvudstad Beirut går det att flagga med regnbbågen, i alla fall i vissa delar av staden. Här är den sociala acceptansen betydligt större. I över tio år har hbtq-communityt anordnat workshops, föreläsningar, historieberättarkvällar och fester, oftast i samband med internationella dagen mot homo- och transfobi (IDAHOT).

Men homosexualitet är fortfarande olagligt. Enligt artikel 534 i lagen är det förbjudet att utföra sexuella akter »mot naturens lagar«. Detta är förstås öppet för tolkning, och på senare år har den juridiska tolkningen oftast slagit ut till hbtq-personers fördel, något media i väst ofta tar fasta på. När hovrätten 2018 för första gången dömde till en hbtq-persons fördel skrevs det spaltmeter om den positiva utvecklingen. Samma sak när en militär domstol gjorde samma sak i mars i år.

»I stora delar av centrala Beirut kan du se så ickeheteronormativ ut som du vill, men det räcker med att du går två gator åt ett håll så gäller inte det längre.«

Men båda gångerna slog också myndigheterna tillbaka genom razzior utförda av den libanesiska säkerhetspolisen, och evenemang ställdes in. Den mediala rapporteringen kring lagtolkningar till hbtq-personers fördel ger en bild av Libanon som egentligen bara gäller begränsade delar av Beirut, och för vissa människor. Det berättar Mario Abboud.

– I stora delar av centrala Beirut kan du se så ickeheteronormativ ut som du vill, men det räcker med att du går två gator åt ett håll så gäller inte det längre, säger Mario Abboud på Mosaic, en organisation som arbetar med att förbättra allmäntillståndet för marginaliserade grupper i Libanon.

De trygga områdena är begränsade och det kan förändras från en dag till en annan, menar Mario Abboud. Det räcker med att en politiker eller religiös ledare gör ett homofobiskt uttalande för att tillslagen ska börja.

– Nyligen gjorde de en räd på ett hotell som välkomnar transpersoner. Hotellet är inte nytt, men plötsligt hände något som fick polisen att agera.

Enligt Tarek Zeidan på Libanons äldsta hbtq-organisation, Helem, tolkar människor det faktum att hbtq-personer syns som att communityt överlag mår bra.

– Ja, vi har gaybarer och öppet homosexuella personer på tv, och de behövs, men människor som målar upp en bild av att situationen nästan är som i väst är privilegierade personer med utbildning, bra ekonomi och ett stort nätverk. De behöver inte vara rädda för myndigheterna.

Bildandet av »Beirut Pride« 2017 väckte också missvisande uppmärksamhet. Namnet i sig fick medier i väst att måla upp en bild som liknade de massiva festerna och demonstrationerna i Europa och USA, men i själva verket var Beirut Pride en hemsida som sammanställde alla evenemang under IDAHOT-dagen.

För majoriteten av landets hbtq-personer, framför allt i resten av landet, handlar vardagen fortfarande om förtryck, såväl fysiskt som systematiskt.

– Hbtq-personer utsätts för polisiärt våld och arresteras på grund av hur de ser ut, säger Tarek Zeidan.

I medierapporteringen har mycket kretsat kring artikel 534, men han poängterar att lagen inte är det största problemet.

»Hbtq-personer utsätts för polisiärt våld och arresteras på grund av hur de ser ut.«

– Det är fattigdom, brist på tillgång till sjukvård och att ens egen familj fryser ut en. Transpersoners främsta hälsoproblem handlar till exempel om vardagliga saker som diabetes eller högt blodtryck, och att inte kunna gå till doktorn för att få medicin eftersom du är rädd för att bli kränkt och nekad. Föreställ dig att behöva oroa dig för vad folk ska säga eller hur de tittar på en så fort man går utanför dörren. Vad kommer taxichauffören, folket i väntrummet och till och med sjukhuspersonalen att säga?

   Enligt Elias Hankach, partiledare för Kataeb, det enda partiet i parlamentet som öppet har stöttat hbtq-rättigheter i sitt valprogram, är det här ett systematiskt problem som först och främst kräver en förändring i allmänhetens mentalitet, inte en snabb lagändring.

– Att avkriminalisera för snabbt skulle skapa bakslag. Jag fick en förfrågan av Beirut Pride att hjälpa till men jag sa till dem att samhället inte var redo, säger Elias Hankach.

Han jämför situationen med Jordaniens.

– Man kan inte bara införa en lag och förvänta sig att alla ska acceptera den. Det kräver förberedelse. Kanske gjorde Jordanien det för tidigt?

Det är med andra ord en balansgång för hbtq-organisationerna i de båda länderna, att sakta röra sig framåt utan att väcka björnen. I Jordanien väcks diskussionen kring landets hbtq-lag med jämna mellanrum, men än så länge står den fast. Det betyder dock inte att myndigheterna inte lyckas göra livet svårare för hbtq-personer.

– Det är lagligt att ändra sitt juridiska kön i Jordanien och att genomgå könskorrigering, berättar Hasan Kilani. Däremot införde parlamentet en lag för två år sedan som straffar läkare om de utför könsbekröftande operationer.

Till och med den kanske mest utsatta gruppen av dem alla, hbtq-flyktingar, nekas ofta hjälp från de som ska finnas där för dem i deras svåraste stund.

– En välkänd USA-baserad organisation, som hävdar att de hjälper alla människor, förvägrar människor hjälp om de inte beter sig typiskt för sitt fysiska kön. En vän till mig som har stora mentala hälsoproblem fick höra av sin läkare, psykolog och handläggare att allt skulle bli bra om han bara bad till Gud och betedde sig maskulint, berättar Hasan Kilani.

»Mellan 2011 och 2015 fördubblades antalet personer som svarade ja på frågan »Ska homosexualitet accepteras av samhället?« till 36 procent.«

Det finns ändå ljus i slutet av tunneln. I Libanon har den allmänna opinionen gått stadigt framåt. Mellan 2011 och 2015 fördubblades antalet personer som svarade ja på frågan »Ska homosexualitet accepteras av samhället?« till 36 procent och fler offentliga personer stöder kampen för hbtq-personers rättigheter. De domar som har varit till hbtq-personers fördel ska inte heller förringas, trots de bakslag som har följt på dem. Även om lagen är kvar är det nu lättare för advokater att hänvisa till de här rättsfallen, och såväl Hasan Kilani som hans libanesiska kollegor framhäver de förändringar som har skett.

– Jag vet inte om det går framåt eller bakåt, men det händer i alla fall något, och det har det inte gjort på många år, säger Kilani. Det har varit många bakslag och vi har varit rädda för att de ska återkriminalisera homosexualitet, men samtidigt är konversationen levande.

Text och bilder Simon Lundh

*Khalid heter i verkligheten något annat.

Reportaget är ett samarbete mellan Ottar och tidskriften Bang, artikeln publicerades i Bang nr 2/2019.