Det är Johanna som berättar om sitt liv i Khomasregionen i Namibia. Egentligen heter hon inte Johanna. Vi skulle få höra väldigt få unga kvinnors berättelser om hur de navigerar genom oändliga lager av olika maktstrukturer om de inte fick vara anonyma. Johanna råkade känna till att dagenefter piller finns. Det är långt ifrån alla som gör det.

”Mannen från Sydafrika åkte tillbaka hem och jag har aldrig mer hört något ifrån honom. När jag förstod att jag var gravid visste jag att jag skulle vara tvungen att göra abort. Jag var rädd för mina bröder, de skulle tycka att det var mitt fel. Jag hade heller ingen möjlighet att försörja barnet.”

I Namibia är abort olagligt. Ändå sker aborter. Bakom stängda dörrar. Utan insyn från sjukvården. I ensamhet.

”När jag var tre månader in i graviditeten kokade jag tidningspapper. Jag blandade vattnet som löst upp bläcket med alkohol och drack två koppar av det. Efter någon timme mådde jag illa och började blöda. Klumpar av blod kom ut. Jag blödde i två veckor och sa inget till min familj. När min mamma ändå såg att jag mådde dåligt tog hon min till en doktor. Han var en man så jag vågade inte säga något till honom heller. Jag blev hemskickad med huvudvärkstabletter.

Det finns många sätt att göra osäkra aborter. Och lika många sätt att riskera kvinnans liv. Galgar som förs upp i livmodern och rör runt. Bensin, bläck och annan giftig vätska som dricks. Stötar och slag mot magen. Någon statistik över antalet kvinnor som gått igenom samma sak som Johanna finns inte. De enda som kan räknas är de som trots sin möda att hålla det hemligt hamnar på sjukhus. Namibiska hälsoministeriet uppskattar att en tredjedel av alla som gått bort i barnsäng gjort det till följd av osäkra aborter. Det vill säga 67 av 200 per 100,000 invånare efter senaste siffror från 2010.

”Jag var rädd att det skulle gå att läsa i mitt ansikte. Jag hörde om en sjuksköterska på kliniken som ordnade med preventivmedel och slutligen berättade jag för henne. Det är vår hemlighet och det kändes bättre när jag fått berättat. Hon gav mig en spruta istället för p-piller. Jag var rädd för att mina bröder skulle hitta dem eller att jag skulle glömma att ta dem. Jag är fortfarande rädd att jag är hivpositiv och jag har ännu inte tagit något test.

Johannas berättelse är många kvinnors berättelse om förtryck i flera led. En våldtäkt där hon av sin familj döms som skyldig. Rädslan för män i hennes närhet. Övergiven av mannen hon haft ett förhållande med och som gjorde henne gravid. Rädslan för könssjukdomar. Rädslan för myndigheter och sjukvård. En utsatthet som gjorde att den minst otäcka vägen var att dricka bläck.

”Bara om jag blev med barn till följd av en våldtäkt skulle jag göra en abort igen. Om någon kompis skulle bli gravid skulle jag försöka övertyga henne om att behålla barnet. Men om hon inte vill skulle jag ge henne rådet att gå till den snälla sjuksköterskan på kliniken. Jag berättar min historia eftersom mitt hjärta inte läkt. Ju mer jag pratar om det ju mer lättad känner jag mig.

Johanna är i kontakt med Afrikagruppernas partnerorganisation Nappa som stöter på många unga kvinnor i hennes situation. Abort är som sagt olagligt men Nappa jobbar politiskt för att försöka ändra lagstiftningen. Bravo Linosi är chef på Nappa och vågar vara försiktigt hoppfull inför framtiden.

-Vår nye president, Hage Geingob, har visat tydligt intresse för civilsamhället. Vi vet att förbud mot abort inte minskar antalet aborter, det ökar bara riskerna för kvinnor. Med gehör från regeringen ges möjlighet till förändring. Som det är nu kan vi bara hjälpa kvinnor efter att de gått igenom en osäker abort.

Agnes Nygren
informatör Afrikagrupperna

Läs mer om Afrikagruppernas mammakampanj Alla mammor har rätt att leva!