Nu har det gått mer än två månader sedan jag slängde ner mina viktigaste saker i en väska och flyttade till huvudstaden Tegucigalpa för att volontärarbeta med kvinnorättsfrågor. Totalt ett år kommer jag att bo här, och jag måste säga att hittills känns det väldigt bra, mordstatistiken till trots.

Visst är det inte någonting att ta lätt på. Våldet är ett stort problem i det här landet, och jag har lärt känna många personer som känner någon som blivit mördad. Man begränsar sin egen frihet när man bor här – jag har mina bestämda platser som jag färdas emellan och vistas på, och har oftast med mig någon när jag ska någonstans. Visst kan jag inte röra mig på samma sätt som hemma, där jag tar spårvagnen hem efter en utekväll vid femsnåret och vinglar hem ensam utan en tanke på att gömma min mobiltelefon eller handväskan.

Många gånger kan staden vara betonggrå, som storstäder många gånger är, men då gäller det att hitta guldkornen.

Att det känns så bra här beror såklart till stor del på människorna runt omkring mig. Jag känner mig lyckligt lottad, för jag har hamnat i en värdfamilj som jag verkligen trivs helt otroligt bra med. De är lite mer liberala än den genomsnittliga hondurianska familjen tror jag, och jag har mycket frihet samtidigt som jag trivs väldigt bra med att hänga med familjen. För mig känns de redan som en andra familj, som den där rosaskimrande drömmen man har om en värdfamilj. Sedan består hushållet till största del av folk i min egen ålder, vilket gör att det snarare känns lite som ett kollektiv, vilket är riktigt härligt!

De andra volontärerna är också ett gäng goa typer, både de andra från Europa och de hondurianska volontärerna som själva varit på utbyte. Jag upplever att det är väldigt lätt att träffa nya människor och vänner här, vilket är en kontrast mot Sverige, där upplevelsen är att det kan ta väldigt lång tid att lära känna människor på djupet.

En annan stor del av hur jag uppfattar min vistelse hittills är såklart mitt projekt. Jag jobbar på Centro de Estudios de la Mujer här i Tegucigalpa. De jobbar med kvinnorättsfrågor och mänskliga rättigheter, vilket är något jag själv skulle vilja jobba med i framtiden. Därför känns den här volontärplatsen meningsfull på mer än ett sätt för mig. Nu i början har jag haft mycket tid till att studera, eftersom spanskan krävs för att jag ska hänga med i projektet. Men jag har även börjat hålla en engelskakurs med jämlikhetsperspektiv för barn en gång i veckan tillsammans med en annan volontär, och planerar att genomföra två workshops med tema jämställdhet för vuxna i november. Med andra ord, en bra början!